Bröllop och annat skoj!

Den enda helgdagen och början av den nya veckan har hållt hög galna saker nivå även den här gången. Till att börja med tog vi en ”burtaxi” (som man skulle kunna kalla dem) till tågstatione för att inhandla tågbiljetter. Vi kom in i en vänthall där ALLA skyltar var på bengali och det fanns typ 7 olika köer att välja på. Vi chansade och ställde oss i en kö var, så hade vi i alla fall dubbel chans på att befinna oss i rätt kö. Efter en stund förklarade någon att man som kvinna har rätt att gå före i kön, för att slippa stå och trängas med män. Vi tyckte detta kändes lite konstigt och stod kvar i köerna. När vi kom fram till luckan bad biljettförsäljaren oss att gå ut på perrongen och ta bakvägen in bakom luckan. Där hade de en kille som kunde översätta för oss eftersom den gamle skäggmurveln i luckan inte var så duktig på engelska. Där inne såg det ut som en mindre pappersinsamling så jag kan inte riktigt förstå att de hade någon som helst aning om var saker och ting fanns. Vi fick i alla fall våra biljetter tillslut till det enorma priset av 15 kr styck för en 6-7 timmars lång resa.
Efter detta åkte vi in till stans största marknad och kikade lite. Det sägs att det är hit man ska gå oavsett vad man behöver. De har allt, och jag tror verkligen det. Skulle det dock vara så att killen i just den lilla butiken du råkar fråga i inte har grejen så springer han snabbt iväg och hämtar efterfrågad vara i den butik den finns. Problemet med att åka hit var ju dock att det fanns en hel uppsjö av tygaffärer... jag har snart ingen aning om hur jag ska få med mig allt kul hem?!?
Efter att ha gjort av med lite pengar på marknaden åkte vi till arkitektkontoret för att prata lite med de som jobbar där. Vi satt en lång stund och tittade på projekt som de jobbat med och pratade om hur vi jobbar i Sverige jämfört med här och självklart ventilerades frågan; vad är arkitektur. Jag ska inte gå in på någon definition av det här för då kommer de flesta som läser den här bloggen stänga ner rutan. När vi var på kontoret råkade vi även nämna att vi tänkt åka till Bogra, en stad lite nordväst om Dhaka, och titta på gamla tempel var på de som har kontoret säger: då skulle vi kunna följa med, vi kan ta vår bil. Sedan gick de och hämtade en kollega som kom därifrån och hon erbjöd oss boende hemma hos sina föräldrar. Så enkelt var den resan fixad!

I lördags kom Lizette, den andra amerikanska läkaren som var här för tre veckor sedan, tillbaka från sjukhusbåten så på kvällen gick vi på italiensk restaurang och åt pizza. Den var faktikst riktigt god! På söndagen var hennes sista dag här i Bangladesh så vi passade på att äta middag tillsammans en gång till innan hon satte sig på planet till New York.

I måndags när vi satt på jobbet ringde kvinnan från arkitektkontoret oss och undrade om vi ville förja med på bröllop på tisdag kväll. Vi fick alltså ett dygns förvarning om att vi skulle på bengalisk vigsel. Riktigt spännande, men vad tar man på sig då? Skräddartiden var inte inbokad förrän dagen efter (dvs igår, samma dag som bröllopet) så det var bara att se till att salwar kameezen var tvättad och hyfsat slät.

Så igår kväll var vi alltså på vårt första bengaliska bröllop. Det var ett arrangerat äktenskap och brudparet hade tydligen träffats två eller tre gånger innan cermonierna började. Det vi var på igår var den sista ”officiella” cermonin av fyra och snacka om STORT bröllop!
Till att börja med höll vi på att missa hela grejern eftersom festen hölls inne på militärområdet blev vi som utlänningar inte insläpta och att fixa tillstånd skulle tydligen ta ett par dagar. Vi stod och käbblade med vakten i säkert en kvart eller mer, tillslut gav vi uppoch åkte till en annan grind och där visade det sig inte sitta någon vakt alls. Vi kom in! Utanför festlokalen såg det ut som ett nöjesfält ungefär. En tradition här är att sätta upp belysning när det är bröllop, ungefär som vi sätter upp julbelysning fast mycket mer! Inomhus var det dukat till middag och jag skulle tro att halva stan var bjudna. Det var MINST 600 gäster där men jag skulle inte bli förvånad om det var över tusen. Bruden och brudgummen satt uppe på en scen och det såg egentligen ut som de hade ganska tråkigt. Hela alltet var lite kaosartat och själva cermonin pågick samtidigt som de serverade mat till den första omgången gäster (fanns bara bord för runt 300). Vi hamnade i andra sittningen och fick sätta oss typ en timma senare. Vi åt så vi höll på att spricka av olika kött, ris, grönskaer och bröd. Det hela avslutades med en efterrätt som är typisk för Bangladesh, ungefär som väldigt söt risgrynsgröt. En närmre redogörelse för bröllopet får komma senare, nu måste jag tvätta klart och packa för vår resa.
Här kommer i alla fall två bilder:

Brudparet framme på scenen

En LITEN del av belysningen utanför lokalen.

Imorgon ska vi ta tåget ner till Chittagong, i landets sydöstra del. Där ska vi bli rundvisade av vår bengalilärares bror ett par dagar och sedan ska vi åka vidare ner till Cox’s bazar, världens längsat sandstrand och Bangladesh enda eco-resort. Vi ska ha semester!!!

Ha det så bra, så hörs vi när jag kommer tillbaka till Dhaka!

I Bangladesh händer det galna grejer nästan jämt...

I förrgår kom grabbgänget i support staffen (springpojkarna) på kontoret och frågade om jag och Helena ville vara med och äta middag med dem på kvällen. Det tyckte vi läte mycket trevligt! De lagade mat Bengali style så vi tänkte att vi måste bidra med något också. Vi har ju inte sådär jättemycket köksredskap att tillgå, men vi har en micro och i den kan mna baka kladdkaka. Detta blev mycket uppskattat, killarna studerade noggrannt varje rörelse vi gjorde och nu sprider sig receptet över landet.

Igår var dagen då containern till Luxemburg skulle ha åkt. Vi har skickat ut alla saker vi är ansvariga för till varvet där de ska packas in i containern, men i detta under av organisation som vi befinner oss i har någon helt enkelt glömt att boka en container. Är vi förvånade... svar nej! Förhoppningsvis lyckas de få tag på en och kan skicka grejerna nästa vecka, vilket är ganska sent eftersom det tar 45 dagar för den att komma fram.

På eftermiddagen igår åkte jag och Helena till kontoret där de skulle tillverka våra kartor för utställningen. Det har varit en hel del trubbel kring dessa bilder, men vi lyckades i alla fall få med oss en skiva med bilderna på därifrån igår. Nu hoppas vi bara att de fungerar när vi öppnar dem på datorn i morgon.

Efter det besöket gick vi till en närbelägen marknad, som är mycket större än den vi har runt knuten. Vi tänkte mest kolla läget lite och se om vi kunde hitta någon rolig affär. Vi hittade ett par tygaffärer där vi köpte några roliga grejer. Plötsligt, när vi stod i den ena affären, kom en man fram och frågade var vi kom ifrån (vilket verkligen inte är ovanligt att någon gör) men när han hörde att vi var från Sverige började killen snacka svenska. Det var något otippat! Han bodde tydligen i Stockholm, eller hade bott där i fem år och var nu i Bangladesh, och jobbade på en indisk restaurang vid Medborgarplatsen. Vi pratade lite med honom och han introducerade någa vänner och bjöd in oss till sin brors kontor som låg tvårs över gången från tygaffären. Där inne ville de bjuda på whisky eller öl, vilket normalt sett är olagligt att dricka i det här landet, så vi tyckte det var lite märkligt. Vi tackade istället ja till en kopp te (inget ovanligt att folk i affärer bjuder på sånt) och satte oss inne i deras lilla kontor en stund. Efter ett tag där inne började vi inse att alkoholhaltiga drycker nog var deras bussiness. Folk kom in och köpte ett glas gin eller ett gals whisky, men för att få handla måste man ha ett speciellt tillstånd som upprättas av regeringen eller utländskt pass. Hur detta hänger ihop med förbudet att dricka alkoholhaltiga drycker har vi inte riktigt räknat ut än, men vi ska forska lite på det. Hea situationen var i vilket fall mcyekt komisk!

När vi skulle ta en rickshaw på väg hem fick vi en lite oväntad sightseeing i en del av Bharidhara som vi inte har sett innan. Killen körde en ganska lång omväg, vilket vi tror var för att undvika den värsta trafiken för han visste exakt vart vi skulle. Annars händer det ganska ofta att de säger att de vet vart man ska, men sedan cyklar åt helt fel håll. Det är tur att man oftast vet själv var man ska, åtminstonne ungefär...

Intresset var högt när kladdkakan snurrade i micron...


På marknaden säljer man allt. Just i denhär disken har man riktat in sig på fjärrkontroller till AC...

Eller fläktar och klockor...

eller grönsaker...

eller grytor...

Här har de lite av varje i matväg

Här säljs det ris och linser

och vissa små affärer blir man ju bara så glad när man går in i!

Idag regnar det ute... lite tråkigt, men ändå väldigt skönt för det blir inte riktigt lika varmt då. Själv sitter jag som vanligt på fredag morgnar vid frukostbordet och väntar på att Helena ska vakna samtidigt som jag blir uppäten av några envisa myggor. Den här helgen är det åter igen bara en ledig dag. Den ska vi spendera med ett fixa bilkjetter till vår semester nästa helg, kolla in stans största marknad och sedan åka till ett arkitektkontor på studiebesök.

Kram

Överaskningarna duggar tätt

I lördags hade vi planerat att göra ett litet studiebesök på en skola där en av våra bekanta här nere jobbar. Tyvärr vaknade Helena med feber och kunde inte följa med så jag fick åka själv. Planen var att vår vän Tanzim skulle komma och hämta oss 8.35 (märk exaktheten i tidpunnkten, vilket är väldigt ovanligt i det här landet!) så när jag ställde fram frukost runt kl 8 och det ringde på dörren blev jag ganska förvånad. Det är ju inte precis så att folk här är kända för att passa tider. Min lugna sköna lördagsmorgon försvann och det blev genast bråttom att plocka ihop grejer, borsta tänder och annat.
När vi väl kom fram till skolan blev jag invisad på rektorns kontor där jag fick slå mig ner och svara på frågor om allt från utbildning till svenska matvanor och mina favoritfilmer. Efter detta gick vi på besök i alla klassrum och jag fick hälsa på barnen, alla mycket söta. Skolan har ett bra rykte i stan och det verkar stämma med tanke på att av en klass på 35 elever som gick ut i mitten på 90-talet håller 8 på att utbilda sig till läkare och 12 eller 13 till ingenjörer av olika slag.
Efter att ha besökt alla pågående klasser, klass 0-2 går mellan kl.7.30-10.30 och klass 3-5 mellan kl. 11.45-14.30, gick vi upp på översta våningen i skolbyggnaden. Där visade det sig att rektorn och hans fru som är vice vice rektor (titlar är MYCKET viktiga här) bodde. Jag fick äta frukost nummer två för dagen, vilket bestod av ett flottigt stekt ägg, roti (typ tunnbröd), grönsakscurry (inte kryddan curry som vi har i Sverige, utan en maträtt som kallas curry) som om inte detta vore nog så fick vi efterrätt också (till frukost!). Denna bestod av någonslags nudlar i mjölk och socker med mangobitar till. Det hela avslutades sedan med te och kex. Efter detta födointag gick vi åter igen ner till rektorns kontor för en pratstund, men nu utökades den lilla skaran med ytterligare tre avlägsna släktingar som var nyfikna på utlänningen. Under tiden jag satt där och pratade med dem bjöds det på te ytterligare en gång (ungefär en halvtimma efter den förra koppen) och när de första klasserna med barn slutat för dagen ställde alla lärare upp på skolgården för att ta foto med mig.

Eftermiddagen spenderade jag med att inhandla lite tyg och en sari. Jag har kommit fram till att en tygaffär här är helt fel ställe att stoppa in mig på. Jag undrar hur jag sak lyckas få med mig alla fina grejer hem? Jag menar, när man kommer in i en liten liten butik och hela väggarna är fyllda med ALLA nyanser av bommulstyger ordande i färgordning och de kostar 6 kr metern kan man ju inte låta bli att köpa på sig ett litet lager. (beställningar mottages i mån av plats)

Veckan på kontoret vill jag inte ens tänka på... så därför tänkte jag berätta för er att jag och Helena var på studiebesök på svenska ambassaden igår. Vi har träffat en tjej från Aneby här som praktiserat på ambassaden i tre månader (hon åker hem på fredag) så vi tyckte det kunde vara kul att gå dit och se var hon har jobbat den senaste tiden. Efter det gick vi och åt en bit mat tillsammans som ett litet hejdå. Annars börjar jag verkligen se fram emot vå lilla semester nästa vecka. Då är det långhelg så vi ska passa på att ta en tur ner till sydöstra delen av landet. Där ska vi träffa ytterligare någon släkting till vår bengalilärare i Sverige som ska visa oss runt i Chittagong (landets näst största stad) och sedan ska vi åka ännu längtre söder ut för att kolla in världens längsta sandstrand och bo på landets enda eco-resort.

Nedan följer några bilder från de senaste dagarna:

Ute vid organisationens varv, där vi var förra veckan, höll man på att förstärka och fylla ut flodbanken.

Snickarna på varvet är mycket skickliga. Här bygger de små varianter av båtarna för utställningen i Luxemburg.

Här kollar jag statusen på mangon, men den är inte riktigt till belåtenhet ännu. Inte på det här trädet i alla fall.

Här har vi tre otroligt söta skolelever i förskoleklass.

Alla lärare på skolan och jag som sticker upp längst bak. Först ville de ha mig längst fram, men insåg efter ett tag att de inte skulle synas själva då.

Kram på er!

En vecka till

Ja, då var det kanske dags att skriva något här igen. Nu börjar livet i Bangladesh bli ordentlig vardag och ibland är det nästan svårt att skilja dagarna från varandra. Vi börjar inse att det inte är så lång tid kvar nu och därför blir schemat ganska välfyllt med saker vi vill hinna med att se och göra.

Veckan på jobbet har varit väldigt intensiv, mycket prövande för tålamodet och gett oss ett antal problem att lösa omgående. Tjejen som är ansvarig för planeringen av utställningen och som är vår handledare åkte till USA i söndags. Dit tog hon med sig ganska stor del av den övergripande kontrollen för vad som ska göras och vem som gör vad. På ett möte i måndags skulle vi försöka lösa det lilla bekymret med att lyckas få in alla saker i den fjuttiga lilla containaern soms ka till Luxemburg. Jag tror fortfarande ingen har någon som helts aning om hur allt ska få plats, istället slutade mötet med att jag och Helena insåg att saker som var planerade att skickas senare inte kommer kunna skickas senare på grund av att de är förstora. Därför blev det genast väldigt bråda dagar för oss vad gäller att producera planscher och kartor så att de kunde skickas nu. När vi då satte oss ner och började fundera kom vi fram till att underlaget till den största kartan har vi inte fått än. Det beställde vi från det nationella centret för geografisk information för undefär två veckor sedan och sedan skulle vår handledare (som nu är i USA på semester) bara bekräfta priset på den. Detta hade hon tydligen inte gjort innan hon åkte vilket betyder att vi inte kommer få någon karta förrän om typ två veckor... Ett smärre kaos är en bra beskrivning på hur organisationens planeringsarbete ser ut, men jag har bestämt mig för att ta sakern med ro. Eftersom problemen ligger på så måna andra ställen kan jag ändå inte göra så mycket åt saken ioch därför verkar det onödigt att slösa energi på att bli irriterad.

Igår spenderade vi dagen ute på organisationenes varv (läs: ett litet ställe vid floden där de bygger träbåtar och experimenterar lite med att bygga Bangladeshiska båtar i glasfirber.) i Savar, en liten bit utanför staden. Jag och Helena var där för att sortera och märka upp alla saker som vi skulle skicka med till utställningen och för att klargöra några frågor angående ett par upphägningsanordningar som skulle byggas av snickarna där. Platsen vi floden är otroligt fin och igår kom det stora tuvor av vattenhyacinter och flöt förbi. De såg ut som små jättegröna öar som sakta seglade fram, påväg mot det öppna havet långt, långt borta. Det var hysteriskt varmt hela dagen igår, så att bara försöka tänka fick en att svettas något helt otroligt. Man hann knappt gå ur bilen utan att tunikan var helt genomblöt. Så när vi kom hem igårkväll rasade vi i säng med kombinerad vätskebrist och värmeslag.

Idag har vi varit på shoppingtur. Det finns så otroligt många tygaffärer här och både bomullstyger och sidentyger är jättebilliga! Än så länge har jag lyckats hålla mig till ett enda tyg, men det kommer bli mer innan resan bär av mot Sverige igen! På eftermiddagen åkte vi in till stan och gick på National museum. Vi var där en kort sväng när organisationen hade sin utställning där i mars, men då hann vi aldrig gå och titta på de andra delarna. Idag tog vi ett varv där och bättrade på allmänkunskapen och Bangladesh lite. En av dagens lärdommar är att bladen vi köpte på marknaden förra veckan kallas Indisk spenat. En annan att pytonormar kan bli 6 meter långa. Kanske inte den viktigaste kunskap man kan stoppa in i hjärnan, men det är sånt som fastnar i mitt huvud.

Imorgon ska vi på studiebesök i en skola. Det ska bli kul att se hur eleverna har det en vanlig skoldag. Eller nja, vanlig skoldag kommer vi nog inte få se någon, när det kommer vita gäster på besök har de nog planerat något alldeles extra skulle jag kunna tänka mig. Skolan vi ska besöka är en primary school (ungefär låg- och mellanstadie för den som inte vet) där en av släktingarna till vår Bengalilärare i Sverige jobbar. Hon har pratat om att vi ska komma och hälsa på ända sedan vi kom hit, så det börjar verkligen bli dags nu!

Jag har fått flera rapporeter om kallt väder i Sverige, så här kommer lite av vår värme (för just nu har vi för mycket av den varan här).

VÄRME TILL ALLA!!!

Korthelg i trevligt sällskap

Ja, just nu jobbar vi för fullt med utställningen som ska skeppas till Luxemburg den 15. Trots att det börjar bli kort om tid så känns det ändå som det finns en rimlig chans att få med saker som måste åka container i 45 dagar, alla andra småsaker ha skjutits upp och får åka resväskor lite senare. Mitt i se sista dagarnas intensiva planering ska den som är huvudansvarig, vår handledare, passa på att ta en månads semester vilket gör att det hela känns lite mer oklart. Ansvaret är nu utdelat på 5 personer varav jag och Helena är två som har ganska mycket att hålla ordning på, men vi ska försöka se till att det blir båtutställning i Luxemburg i sommar. Alla som har vägarna förbi det lilla, lilla landet borde gå och titta på Bangladeshiska båtar, de är riktigt fina!

I torsdags kväll råkade vi hamna på en baul konsert tillsammans med ett gäng från den svenska ambassaden. Konserten var speciellt anordnad för oss och tog plats på någons tak långt in bland gränderna i Dhaka. När vi kom dit blev vi som vita placerade på första parkett och det hela inleddes med att en barnteater sjöng ett par sånger och spelade ett drama. Efter det tog ett antal baul musiker och sångare över. (Baul är folkmusik typisk för Bangladesh och jag tror Helena lägger upp ett smakprov på sin blogg i morgon) De skakade loss ordentligt och bjöd in publiken att vara med och dansa. Det bjöds på Bengaliska små plockrätter och vi fick blomkransar runt halsen. Kändes lite som Hawaii. Fram emot natten visade det sig att de även bjudit in en DJ som spelade hiphop-musik för att underhålla sina utländska gäster. Vi var nog inte hemma och i säng förrän två, halv tre vilket är den senaste kvällen hittills här borta.

Igår spenderade vi förmiddagen vid poolen på Nordic club, en vila vi var väl värda efter en hård arbetsvecka. Där ifrån tog vi, tillsammans med Kristin (praktikant på svenska ambassaden) och hennes två kompisar en MYCKET LITEN taxi till botaniska trädgården. Det var en lång, trång och svettig resa men det var skönt att vandra runt bland träden där ute och njuta av lugn och ro. Jag skulle väl inte vilja påstå att trädgården skulle kunna mäta sig med botansika hemma precis, men den var i alla fall grön och lummig. På marken sprang det runt några djur som såg ut om en blandning mellan en ekorre och en iller och högt uppe i träden hängde massor med fladdermöss och sov. Vi promenerade utefter gångvägen tillsammans med vår självutnämnde guide och hans kompis när det plötsligt kom en ung kille emot oss. På bröstet på hans T-shirt stod det Vätternrundan och på ryggen, ”Vi ses i Motala”. Vi tittade förvirrat på varandra och skrattade lite. Hur i hela friden hamnade den här?!? Det hela blev ännu mer komiskt när det idag dök upp en kille på jobbet med exakt likadan tröja... Hur många vätternrundan-tröjor har Sverige skickat till den här staden och hur stor är chansen att vi ska se två av dem två dar i rad?

Sex personer i en vääldigt liten bil = trångt och mysigt

Fladdermöss och åter fladdermöss

En kvinna som samlade pinnar i parken



Stadens skrammel och buller kändes avlägset inne i parken

På kvällen igår gick vi tillsammans med samma tjejer som var med i botaniska till en indisk restaurang. Det var en riktigt fin restaurang och i bengaliska mått mätt var det ganska dyrt ändå, men egentligen var maten billigare än en lunchlåda i kårhuset. För att sätta det i bangla perspektiv kan jag säga att jag för samma pris äter lunch på jobbet i 8 dagar.

Så fort gick den endagshelgen och idag var det tillbaka på kontoret för de sista förberedelserna innan båten avgår mot Europa.

On top of the world?

En kväll för ett par dagar sedan stod jag på vår takterrass. Själva terrassen är inte mycket att hurra för, det är mer ett tak man kan gå ut på, men det är väldigt skönt att vara där uppe.
Ovanför huvudet välver sig en mörk kvällshimel med några tappra stjärnor som orkar konkurrera med stadens ljus och en stor klar fullmåne som lyser upp. Det är alldeles lagom varmt i luften och en svag bris kittlar lite i ansiktet. Framför dig breder sig en matta av oregelbunden bebyggelse ut. Det är höga hus med 10-12 våningar, små skjul som knappast står upp. Någonstans lite längre bort finns en liten damm igenvuxen av vattenliljor/vattenhyacinter och på den kopparröda grusplanen intill spelar några killar cricket.
Klockan är halv tio på kvällen och natten närmar sig, men det betyder inte att verksamheterna ute på gatan stannar av. I bilverkstaden alldeles neranför sitter två killa och svettsar, mannen som säljer bröd, kex och tuggumin sitter och halvsover i sitt stånd, lite längre bort står kanske 150 personer och väntar på bussen (hoppas de väntar på olika!), fem kor kommer springande på vägen och bilarna rusar förbi ilsket tutande precis som vanligt, men uppe på taket känns ljuden och kaoset från det intensiva gatulivet ändå lite avlägset. Känslan av att stå där uppe väcker nya tankar och människorna som rör sig neranför kryper nära på ett personligt sätt.
Undra hur många timmar om dagen killarna i den fallfärdiga verkstaden spenderar på att laga bilar?
Undra hur mycket mannen i ståndet tjänar på det han säljer? Räcker det för att ge mat åt hans familj?
Går killarna som spelar cricket i skolan eller är det dem jag på dagtid brukar se från kontorsfönstret sortera skräp och flyga drake?
Vart är alla människorna i busskön påväg? Har de något hemma och någon som väntar på dem?
Ja, man kan ställa sig hur många frågor som helst och ändå aldrig få något svar. Det jag med säkerhet kan säga är att jag själv, när jag tittar ner på staden, inser vilka otroliga möjligheter jag har. Jämfört med många av människorna där neranför så har jag hela världen för mina fötter, men vad göra jag egentilgen av den möjligheten?

Något vi har pratat om lite här borta är hur det blir att komma hem. När vi åkte ner var vi helt inställda på att allt kommer vara annorlunda och det kommer ta tid att vänja sig vid och förstå hur saker funkar. När jag kommer tillbaka till Sverige förväntar jag mig på något sätt att allt ska vara som vanligt, men jag börjar mer och mer tro att den omställningen jag möter då kommer bli svårare. Visst kommer det inte vara någon större skillnad på saker i Sverige, spårvagnen kommer gå som vanligt, affären har extrapris på tomater och sopgubben kommer med jämna mellanrum, men det är just det... Jag kommer att ha förändrats och därför kommer saker som fortfarande är som vanligt inte vara som vanligt längre.

Kram på er!