On top of the world?

En kväll för ett par dagar sedan stod jag på vår takterrass. Själva terrassen är inte mycket att hurra för, det är mer ett tak man kan gå ut på, men det är väldigt skönt att vara där uppe.
Ovanför huvudet välver sig en mörk kvällshimel med några tappra stjärnor som orkar konkurrera med stadens ljus och en stor klar fullmåne som lyser upp. Det är alldeles lagom varmt i luften och en svag bris kittlar lite i ansiktet. Framför dig breder sig en matta av oregelbunden bebyggelse ut. Det är höga hus med 10-12 våningar, små skjul som knappast står upp. Någonstans lite längre bort finns en liten damm igenvuxen av vattenliljor/vattenhyacinter och på den kopparröda grusplanen intill spelar några killar cricket.
Klockan är halv tio på kvällen och natten närmar sig, men det betyder inte att verksamheterna ute på gatan stannar av. I bilverkstaden alldeles neranför sitter två killa och svettsar, mannen som säljer bröd, kex och tuggumin sitter och halvsover i sitt stånd, lite längre bort står kanske 150 personer och väntar på bussen (hoppas de väntar på olika!), fem kor kommer springande på vägen och bilarna rusar förbi ilsket tutande precis som vanligt, men uppe på taket känns ljuden och kaoset från det intensiva gatulivet ändå lite avlägset. Känslan av att stå där uppe väcker nya tankar och människorna som rör sig neranför kryper nära på ett personligt sätt.
Undra hur många timmar om dagen killarna i den fallfärdiga verkstaden spenderar på att laga bilar?
Undra hur mycket mannen i ståndet tjänar på det han säljer? Räcker det för att ge mat åt hans familj?
Går killarna som spelar cricket i skolan eller är det dem jag på dagtid brukar se från kontorsfönstret sortera skräp och flyga drake?
Vart är alla människorna i busskön påväg? Har de något hemma och någon som väntar på dem?
Ja, man kan ställa sig hur många frågor som helst och ändå aldrig få något svar. Det jag med säkerhet kan säga är att jag själv, när jag tittar ner på staden, inser vilka otroliga möjligheter jag har. Jämfört med många av människorna där neranför så har jag hela världen för mina fötter, men vad göra jag egentilgen av den möjligheten?

Något vi har pratat om lite här borta är hur det blir att komma hem. När vi åkte ner var vi helt inställda på att allt kommer vara annorlunda och det kommer ta tid att vänja sig vid och förstå hur saker funkar. När jag kommer tillbaka till Sverige förväntar jag mig på något sätt att allt ska vara som vanligt, men jag börjar mer och mer tro att den omställningen jag möter då kommer bli svårare. Visst kommer det inte vara någon större skillnad på saker i Sverige, spårvagnen kommer gå som vanligt, affären har extrapris på tomater och sopgubben kommer med jämna mellanrum, men det är just det... Jag kommer att ha förändrats och därför kommer saker som fortfarande är som vanligt inte vara som vanligt längre.

Kram på er!