Fyra månader är till ända

Helt galet hur fort tiden går! Fyra nånader med många nya intryck är nu till ända och på måndag ska vi åka vidare till Indien på två veckors semester. De senaste dagarna har vi jobbat ordentligt för att hinna färdigställa alla saker innan vi ger oss av. I torsdags satt jag, Helena tillsammans med Simeen och Ayeleen (två arbetskompisar) hos ett printerföretag och försökte få klart det sista till Luxemburgutställningen. Detta tog oss hela dagen ochb klockan 22.00 när vi ÄNTLIGEN var klara med det som måste göras den dagen åkte vi hem till Ayeleen och åt en riktigt god middag.

Igår var det fredag (ledig dag) och midsommarafton, vilket var riktigt härligt! Vi började dagen med sovmorgon och sedan tog vi en liten snabbrunda till närmaste mataffär. Efter detta var vi bjudna hem till Nozomi (den tredje volontären på kontoret) för att kolla in hennes lägenhet. På vägen dit stannade vi vid ett blomstånd och laddade med rosor, orkidéer och jasmin för att kunna göra midsommarkransar dagen till ära. Efter en del knåpande fick vi ihop tre riktigt fina kransar som under kvällen fick mycket beröm. Eftermiddagen och kvällen spenderade vi på en fin träbåt tillsammans med det närmsta gänget från kontoret. De ville ge oss något kul som avskedspresent så de bokade en eftermiddagskryssning med middag med en gammal traditionell bengalisk segelbåt på en flod alldeles utanför Dhaka. Som vanligt var det underbart härligt att komma ut på floden och sakta glida fram i slonedgången. Det är helt enkelt så man ska uppleva Bangladesh! Kvällen blev lyckad och alla verkade njuta för fullt, en midsommar jag sent glömmer.

Dagen idag har spenderats med att tvätta allt som skulle kunna tänkas behöva det och sedan försöka knöla ner allt i väskan. Till min stora förvåning ser det faktiskt ut som om jag (än så länge) kommer lyckas trycka ner allt. På eftermiddagen tog vi en sista shoppingtur i närområdet och det hela avslutades med en rysligt god middag på en indisk restaurang tillsammans med Nozomi.

Imorgon är det sista dagen på kontoret då vi ska samla ihop alla datorfiler, överlämna vår mycket berömda båtmodell och hoppas att inget krångla med utskrifterna för utställningen. Vi ska även säga hejdå till alla goa människor som vi lämnar kvar här. Hade jag kunnat hade jag tagit med mig ett helt gäng hem!

Fortsättningen på den här blogen är i skrivandes stund lite oklar, eftersom vi säljer vår dator här för att slippa släpa den runt Indien, men nog ska vi väl kunna hitta något internetcafé i Indien. Planen i Indien är även den lite oklar, men på måndag flyger vi från Dhaka till Mumbai och därifrån ska vi åka tåg och buss via grottor med massa skulptuere, storslagna palats, kameler i öknen och Taj Mahal till Delhi. Därifrån flygger vi tillbaka till Mumbai, London, Landvetter och hamnar hemma i Sverige igen.

Midsommarstämning med kransar! Vi fick många kommentarer och mycket beröm för dessa.

Nozomi, jag och Simeen på båten.

Det är långt ifrån varje dag man far en midsommarkrans av rosor och orkidéer för tio kronor!

Många hälsningar till er all!

Äventyren rasar över oss...

Om jag försökte skrapa ihop det sista av äventyr i det här landet så kan man lugnt säga att jag hittade en rejäl dos gömd långt nere i de otillgängliga sydvästra delarna av Bangladesh!

Det hela började med en ganska kaotisk bokning av resan. Från början var det meningen att vi skulle vara fem stycke som åkte, men två hoppade av i sista sekunden. I onsdags morgon var det fortfarande lite oklart om vi skulle komma iväg, men tillslut hade vi bokat, betalat och köpt bussbiljetter. Bara packningen kvar...
Tidigt i torsdags morgon begav vi (jag, Helena och Nozomi) oss av till busshållplatsen där vi ksulle hoppa på. Bussresan blev lång och ganska chockartad vilket, med tanke på trafikesystemet här, var föga förvånande. Jag har liksom väntat på att något ska hända ända sedan jag kom hit och nu gjorde det så. Vår buss fick nämligen vattenplaning och var på våg ner i diket, men som tur var hade vi en bra chaufför som lyckades rädda situationen och vi kom fram till Khulna hela och välbehällna. Väl framme skulle vi spendera en natt hos en kontakt till en kollega. Denna kvinna visade sig vara ganska överbeskyddande och trodde nog att vi inte klarade av något alls själva. Hon hämtade oss vid bussen, satte mig och Nozomi på en rickshaw till sitt hus och tog Helena i handen och gick. Handen släppte hon inte på hela vägen de gick! På kvällen visade hon oss runt lite i staden och vi fick middag hemma hos henna. Tidigt nästa morgon följde hon med oss till det lilla gattet och såg noga till att vi kom på båten.

Båten vi åkte med var ganska stor och de enda passagerarna var vi tre, en kanadensare och två finnar. Hela fredagen tuffade båten fram på flodarm efetr flodarm genom en allt tätare mangroveskog medan vi låg på deck och solade, slappade, läste och njöt. I vattnet dök det ibland upp en och annan delfin och längs kanterna kunde man ana fåglar av olika storlek och färg i trädtopparna. Personalen på båten, hela nio personer (fler än passagerarna) såg till att vi hade det hur lyxigt som helst och vi blev serverade riktigt god mat av bengalisk typ med lite västerländska inslag. Efter mörkrets inbrott kastade vi ankare och slog oss till ro för natten.

Morgonen därpå blev vi väckta klockan halv sex för att ta en liten tur i en mindre träbåt och försöka komma lite närmre naturen och de eventuella djuren. Tyvärr öste regnet ner och det blev en ganska blöt resa men vi fick i alla fall se en stor ödla och massor av slamkrypare. Regnet fortsatte under förmiddagen och den planerade vandringen över grässlätten och genom n¨gra snår till Bengaliska viken och havet blev lite försenad. Tillslut gjorde det i alla fall nästan uppehåll och vi gav oss iland en bit bort. Här fick vi se en mångd olika fåglar, ett vildsvin, prickiga hjortar och tro det eller ej, en bengalisk tiger! Tigrarna är väldigt sällsynta här och det finns bara runt 300 stycken kvar. Vår guide hade jobbat i det här området i tre år och aldrig fått se någon tiger innan, men nu... Vi kom smygandes i en lång rad genom ett ganska snårigt parti när vakten som gick först helt plötsligt stannade, la ner sitt paraply på marken och tittade in i buskarna. Han lyfte sakta sitt gevär och viskade bagh (betyder tiger på bengali) bakåt till oss som stod närmast. Min hjärna registrerade ordet tiger, men jag trodde nog mest att han skojade först tills jag insåg att han faktiskt hade lyft geväret. Då steg pulsen ganska snabbt! Helt plötsligt hörde jag ett ordentligt morr och buskarna skakade till alldeles i närheten. Till skillnad från Helena och Chris (kanadensaren) som stod framför mig i ledet hann jag aldrig se djuret innan den tog ett stort språng och försvann, men att höra den var ganska respektingivande det också. Enligt vakten var det en riktigt stor tiger och den låg och gömde sig i gräset ungeför fyra meter från stigen. Hade han inte upptäkt den kunde den ha anfallit oss bakifrån. Med ganska hög puls tågade vi sedan ner till starnden och firade med ett dopp i Bengaliska viken.

Resten av dagen spenderade vi med att spana efter tigern igen och att göra ett besök i en del av mangroveskogen som blev ordentligt skadat under en förödande cyklon för några år sedan. I söndags morgon blev vi också väckta halv sex för ytterligare en morgontur i den lilla träbåten då vi fick se en riktigt grön orm hänga i ett träd ovanför vattnet. Tyvärr fick vi inte se några krokodiler eftersom det är sommar tycker de det är för varmt nu och håller sig under vattnet. Efter detta puttrade båten tillbaka genom skogen och vi fortsatte slappna av på deck.

Tillbaka i Khulna tog vi och finnarna in på ett fint hotell för att få en natts god sömn inför fortsatta äventyr tillsammans. I måndags tog vi en lokalbuss (utan något benutrymme alls!) till en mindre stad som heter Bagherat där vi tittade på ett antal fina moskéer. Bland annat en med 81 kupoler som bygdes någon gång på 1400-talet. Hela området med gamla moskéer är med på UNESCOs världsarvslista, precis som mangroveskogen, vilket betyder att vi nu har sett alla tre världsarven i Bangladesh. Utanför en av moskéerna hade de en damm där det sades finnas tre heliga krokodiler som fick regelbundna kycklingmiddagar. Vi kom alldeles lagom i tid för att kycklingen skulle serveras och på så sätt fick vi även se en krokodil. Det var verkligen ingen rolig syn eftersom den stackaren såg högst deprimerad ut och jag och Nozomi stod i bakgrunden och tyckte synd om hönan som blev halshuggen för att folk skulle få titta på krokodilen.

Efter det tog vi samma lokalbuss (råkade faktiskt hamna på exakt samma buss som innan) tillbaka till Khulna där vi åte en riktigt god middag och sedan somnade gott på hotellet. Gårdagen spenderade vi på en betydligt lyxigare buss på väg tillbaka till Dhaka. Efter äventyret på resan ner tog vi en av de finare bussarna hem och vi kom hem hela och välbehållna. Dagen avslutades med en glass på Mövenpick tillsammans med Nozomi.

Tidvattnet på väg in. det skiljde nästan en och en halv meter på hög- och låg vatten!

Hitta ormen om du kan! Han är välkamoflerad.

Den stackars hönan och krokodilen.

Vår båt

Moskén med 81 kupoler.

Mangroverskogen vid lågvatten med sina karaktäristiska luftrötter.

Glad midsommar till alla där hemma (och i Turkiet)!

(Fia, grattis till jobbet!)

Skrapar ihop det sista utav möjliga äventyr i Bangladesh

Ojdå, nu har det visst gått en hel vecka utan uppdatering här och det har varit full rulle nästan hela tiden. På jobbet finslipar vi för fullt på båtmodellen samtidigt som vi försöker fixa till det sista till utställningen i Luxemburg och hjälpa till så gott det går med de nya uppgifter som uppdagas nu när vår handledare kommit tillbaka från USA. Det går ganska bra och det verkar som om arbetet vi gjort är mycket uppskattat. Det känns dock lite trist att behöva lämna alla goa människor här just när man börjat lära känna dem på riktigt.
På kvällstid åker vi runt stan och gör sista minutenshopping samtidigt som vi försöker hinna med att träffa folk vi lärt känna här en sista gång.

I gårkväll var vi hemma hos en kille och tittade på fotboll, eller ja, vi skulle titta på fotboll vilket vi gjorde i typ tio minuter innan strömmen gick. Då drog vi till ett häng i närheten där man hade generator och visade fotbollsVM på storbildsskärm. Det är helt otroligt hur en läderbit med lite luft i kan förena en hel värld. Bangladesh har inte ens början till ett fotbollslag, men överallt på gatorna hänger det just nu flaggor från alla världens hörn och den första frågan du får (och har fått under den senaste månaden) av folk är ”vilka håller du på?” Eftersom Svergie inte är kvalificerat har jag inte lagt ner speciellt myckret energi på att följa VM den här gången vilket för människor här är helkonstigt. I var och varannat hörn hänger det tyska, argentinska eller spanska flaggor och i vårt hus hejar vi tydligen på Brasilien för någon ha satt upp en sådan flagga på taket. För några dagar sedan tröttnade vi på att inte kunna ge något svar på dena tydlige så viktiga fråga så vi bestämde oss för att heja på Danmark och tillverkade en liten flagga som nu hänger i en fin rad vid receptionen på kontoret. Supportstaffen (springpojkarna) tittade lite konstigt på oss och undrade om det var Sveriges flagga när vi bad dem hänga upp den för de hade faktiskt koll på att Sverige inte var med. När vi förklarade läget med ”heja på gannländer-principen” tyckte de det lät helt ok och hängde glatt upp danska flaggan i sin samling.

I morgon ska jag, Helena och Nozomi (en annan volontär på organisationen) bege oss ut på ett riktigt äventyr. Äntligen ska jag göra skäl för namnet på blogen! Vi ska åka på en resa söder ut till en mangroveskog där det ska finnas tiometers krokodiler, bengaliska tigrar och en hel uppsjö av reptiler (vilket jag inte är helt förtjust över). Vi har bokat någonslags guidad tur på en egen båt tre dagar inne i skogen. Där får vi förhoppningsvis se lite sällsynta djur och en väldigt fin miljö. Innan vi beger oss tillbaka till Dhaka för att samla ihop det sista (bara 5 dagar kvar då) och försöka få ner alla saker i väskan (vet redan nu att det inte kommer gå) ska vi titta förbi ett helt gäng med gamla moskeer. Efter detta har vi avverkat en ganska stor del av sevärdheterna i det här landet inkluderat de tre världsarven de har här.

Jag återkommer med en rapport om dessa äventyr i mitten av nästa vecka (om jag inte blir uppäten av en tiger).
Kram

En fullständig urladdning

Gäsp!

Just nu ligger jag på min säng och undrar hur i hela friden jag ska orka med tre intensiva veckor till i Bangladesh och sedan en resa genom halva Indien. De senaste dagarna har det hänt väldigt mycket och inget av det har haft med jobbet att göra.

I torsdags efter jobbet hängde vi med Nozomi, en intern från Australien som ska vara hos Friendship ett år, till Australiensiska klubben för att simma. Vi hann doppa oss och kanske simma hundra meter innan det började störtregna (störtregn här innebär att gator är översvämmade efter ett par minuter) och åska. Det var bara att samla ihop sina grejer och gå in och byta om igen så det blev inte mycket simmat. Istället åt vi mat och en riktigt god äppelpaj med vaniljglass. Detta äventyr ledde till att klockan blev halv elva innan vi var hemma och kunde börja packa för helgens äventyr.

Klockan fem på fredagsmorogonen ringde klockan och jag vill inte precis påstå att någon av oss hoppade ur sängen, men vi tog oss i alla fall upp. Klockan sex blev vi upphämtade av våra vänner på arkitektkontoret och efter att ha hämtat upp en av deras kollegor satte vi kurs mot Bogra (en stad nord väst om Dhaka). Efter ganska många timmar i ett ganska obekvämt baksäte kom vi äntligen fram. Vi installerade oss hemma hos kollegans föräldrar, där vi skulle sova över, och sedan åkte vi till en gammal stad som (enligt informationen på plats) byggdes ca 300 f. Kr. Av detta fanns mest stadsmuren kvar och ett lietet museum som visade ett antal utgrävad föremål.Eftre detta tog vi oss tillbaka till familjen där vi skulle bo och blev bjudna på lunch, Bengali style. Detta innebar ris, grönsaksröra, kyckling, fisk, kött och lite annat. Till efterrätt fick vi den typiska Bograyoghurten som var riktigt god därefter tog vi en tupplur. Efter någon timma blev vi väckta av familjens hemhjälp. Detta var en flicka, 8-9 år gammal, som arbetade hos dem för att tjäna ihop lite pengar. De klagade ganska mycket på det hon gjorde, hon fick sova på en smutsig matta på vardagsrumsgolvet och gick inte i skolan. Det var ganska svårt att se henne ena stunden hoppa runt och bete sig precis som en 8-åring ska och nästa stund bara ut disken och koka te.

På lördagen styrde vi resan mot lämningarna av ett stort Buddhistiskt kloster en bit väster om staden. Resan dit blev dock ganska fördröjd eftersom de vi åkte med stannade på sjutton ställen och handlade saker. Tillslut kom vi i alla fall fram till en riktigt häftig plats som står med på UNESCOs världsarvslista. Att se detta var definitivt värt timmarna i det obekväma baksätet. Hemresan blev dock en mardröm... Det tog oss lite över 8 timmar att åka de ca 25 milen på skumpig väg med galen trafik så när vi kom över bron som leder in till Dhaka jublade alla i bilen. När vi nådde vår ytterdörr hade klockan hunnit bli halv två på natten och vi stuoade i säng.

Igår firade vi Sveriges nationaldag med att åka båt på en flod inte så långt från där vi bor. Denna båttur hamnade vi på ganska oplanerat. Förra veckan skickade vi ett mail till killen som är ansvarig för urban miljö och klimatfrågor på Svenska ambassaden eftersom vi ville diskutera dessa frågor med honom. Han skulle åka tillbaka till Sverige väldigt snart och hade inte speciellt mycket tid att ses så han föreslog att vi följde med han och hans fru på en båttur och så kunde vi prata lite undertiden. Det hela blev mycket trevligt och vi slapp sitta inne på kontoret en fin dag. För att fira lite extra gick sedan jag och Helena till en fin indisk restaurang och åt ruskigt god mat som avslutning på eftermiddagen. Därefter rasade vi i säng igen.

Idag har vi varit tillbaka på kontoret och pysslat. Det är en hel del kvar att hinna färdigställa innan vi kan läman för Indien, men det ska nog gå bra!

En resa med många moraliska huvudbryn

Ligger på sängen och lyssnar på regnet som vräker ner utanför fönstret. Försöker samla ihop tankarna efter helgens äventyr och få ner något sammanhängande och begripligt här.

Det hela började med en och en halv timma på en överfull tågstation i torsdags morgon då vi försökte lista ut vilket tåg vi skulle hoppa på. Det är inte så att det är svårt att hitta för att det finns flera spår utan snarare svårt att veta när ens tåg kommer eftersom de är ganska dåligt märkta. Vi lyckades i alla fall komma på rätt tåg och hitta våra platser. Efter ungefär 7 timmars färd anlände vi till Chittagong, halvvägs ut på Bangladesh södra spets, och blev uppmötta där av vår svenske bengalilärares bror. Han tog oss till en fin lägenhet som, när den inte tjänade som hotell för okända svenskar, stod tom i väntan på ägarfamiljen som bor i USA och kommer dit en gång varannat år. Efter att ha intagit en något sen lunch tog brodern och hans assistent med oss ut i staden. Vi besökte några moskéer, åt mishti (Bengaliska sötsaker, med betoning på SÖT) och tyckte lite synd om rickshawförarna som fått jobb i en stad med backar (resten av landet är helt platt). Vid den ena moskén fanns några gatubarn som bestämde sig för att följa efter oss när vi gick därifrån. Efter att ha sagt åt barnen att lämna oss i fred tyckte människor i vår omgivning att gränsen var nådd och en man gav en liten pojke en riktigt ordentlig örfil. Visst var det lite påfrestande att ha barnen i hasorna hela tiden, men att slå dem är inte okej för det. I Sverige skulle jag ha påpekat detta, men i en helt annan kultur där det är natrurligt att uppfostra barn så kan man inte reagera riktigt på samma sätt. Som tur var försvann barnen ganska snabbt!

Dag två började med en tur till ett sort buddhistiskt tempel utanför stan och ett par andra byggnader, varav en moské hade en damm med heliga sköldpaddor (jättefula!) utanför. Tillbaka inne i stan köpte vi lunch och intog den hemma i lägenheten tillsammans med vår lokale guide och hans assistent. På eftermiddagen hade vi stämt träff med en man som vi hört ägde en fartygsskrot. På bröllopet förra veckan hamnade vi bredvid en trevlig man som, när vi berättade att vi gärna ville se dessa fartygsskrotar, gav oss en kontakt till sin svåger som ägde en av dem. På fartygsskrotarna får de in gigantiska båtar som dras upp på stranden och monterqas ner till smådelar med enbart handkraft. Detta är ett mycket farligt och förmodligen giftigt arbete som varit omdebatterat i världsmedia för inte så långe sedan.

Denna Rumi, som ägaren till fartygsskroten kallas, visade sig vara en snuskigt rik (även i svenska mått mätt) bengal som tog med oss på diverse äventyr resten av dagen. Han hämtade upp oss i sin bil och körde först ut till sin familjs fartygsskrot och sedan till sin egen. Under resan pratade han på om allt möjligt, slängde ur sig ett antal grodor om klasskillnader, religion, människovärde och pengar. Fartygsskrotning har under den senaste tiden varit diskuterat och regeringen har just satt nya restriktioner kring verksamheten på rund av utsläpp, arbetsmiljö och så vidare. Detta uppsakttades inte av ägarna till skrotarna (finns 88 st runt Chittagong) och just nu har de gått ut i strejk. Jag vet nte hur många gånger Rumi påpekade att det INTE var några utsläpp i vattnet från båtarna och hur mycket fisk de kunde fånga alldeles bredvid skroten, men desto fler gånger han sa det ju mindre trodde jag på honom.

Vidare tog han med oss till en golfklubb belägen långt in bland gröna kullar. Det var ett ruskigt fint ställe och det kostade skjortan att vara medlem i klubben. Här bjöds det på mat och stackars Basja, assistenten som fått följa med oss av säkerhetsskäl) fick inte följa med in. ”Det här stället tillärt inte lokalinvånare”. (Om någon undrar så var Rumi definitivt född i området han också, men det tycktes inte spela någon roll.) Från denna klubb åkte vi sedan till Rumis nyköpta lägenhet på ca 700 kvadrat, penthouse i stadens riktigt fina inhägnade kvarter. Lägenheten var så stor att man hade behövt kompass för att kunna hitta runt själv och till detta hade han även en extra uteplats på lite över hundra kvadrat. Han hade redan avverkat tre arkitekter och var inte halvvägs till att kunna börja möblera än så han ville ha våra råd kring några detaljer han hade kört fast på. Kvällen avslutades sedan på ytterligare en klubb där ”lokalbefolkning” inte var välkomna, vilket inte kändes helt ok med mig. Jag var nära att vägra följa med in och säga att vi skulle gå någon annanstans, men svensk och väluppfostrad (hyfsat i alla fall) som man är vill man ju inte ställa till med en scen precis så det blev middag på detta ställe. Rumi är sannerligen en speciell man, trevlig men med många problem för samvetet.

Dag tre började vi på en buss som tog oss från Chittagong, längre söder ut, till Cox’s Bazar. Den enda riktiga turistort man har här. Ett ganska konstigt ställe att befinna sig på där stora hotellkomplex ligger sida vid sida med plåtskjul och sophögar, där den Bangladeshiska övre medelklassen shoppar suvenirer samtidigt som små pojkar sover i ett översvämmat skjul. Detta är stället ALLA Bangladeshier vi träffat tyckt att vi inte får missa... men jag skulle nog inte kalla det något vidare speciellt. Visst finns där världens längsta obrutna sandstrand (12.5 mil) men det är nog just det som finns och den står inte så högt i kurs med korkurrensen ens på öland. (vattnet kanske är varmare här iofs)

Vi valde att bege oss en knapp mil utanför själva byn/samhället/staden till Bangladesh enda eco-resort. Det var ett riktigt trevligt ställe med mycig stämning och bra service. Visst kändes det ganska konstigt att sitta och slappa, äta goda måltider och spendera pengar alldeles intill en liten by där man inte ens hade någon elektricitet och där några bodde under en pressenning. När vi, nyfikna som vi är, frågade en av grundarna visade det sig att intentionerna var väldigt goda och att de faktiskt ansträngde sig för att hjälpa och samarbeta med människorna i byn mådde samvetet lite bättre.
Om själva eco-resorten levde upp till sitt ”prefix” kan väl diskuteras i nuläget, men även på detta område var intentionerna goda och med tanke på att de som startat stället inte hade en aning om ekologiskt, hållbart, miljövänligt osv från början måste jag nog säga att de har stor potential. Att de arbetar i Bangladesh gör inte heller saken enklare, det går inte att driva något projekt som detta fort framåt här. Allt tar tid!

Efter två sköna lugna vilodagar med ruskigt god mat, fotbad i Bengaliska viken (det blåste för mycket för att bada hela sig) och uppvaknande till fågelsång begav vi oss tillbaka mot Dhaka. När bussen, en bit in på vår 12-timmarsresa, blev stående på grund av stormfällda träd över vägen kände jag mig myxket glad över att vi valt lyxbussen med extra stora säten och AC.

De få dagar som var kvar av veckan när vi kom tillbaka i måndags kväll har vi spenderat med vår kära utställning på jobbet. Det glädjande här är att den faktiskt börjar bli färdig! På fredag ger vi oss av på nästa äventyr. Det bli moské- och tempelsafari en bit nord väst om Dhaka tillsammans med våra arkitektvänner.

Hoppas att allt är bra hemma i Sverige och att du orkade läsa hela vägen hit ner!

Bröllop och annat skoj!

Den enda helgdagen och början av den nya veckan har hållt hög galna saker nivå även den här gången. Till att börja med tog vi en ”burtaxi” (som man skulle kunna kalla dem) till tågstatione för att inhandla tågbiljetter. Vi kom in i en vänthall där ALLA skyltar var på bengali och det fanns typ 7 olika köer att välja på. Vi chansade och ställde oss i en kö var, så hade vi i alla fall dubbel chans på att befinna oss i rätt kö. Efter en stund förklarade någon att man som kvinna har rätt att gå före i kön, för att slippa stå och trängas med män. Vi tyckte detta kändes lite konstigt och stod kvar i köerna. När vi kom fram till luckan bad biljettförsäljaren oss att gå ut på perrongen och ta bakvägen in bakom luckan. Där hade de en kille som kunde översätta för oss eftersom den gamle skäggmurveln i luckan inte var så duktig på engelska. Där inne såg det ut som en mindre pappersinsamling så jag kan inte riktigt förstå att de hade någon som helst aning om var saker och ting fanns. Vi fick i alla fall våra biljetter tillslut till det enorma priset av 15 kr styck för en 6-7 timmars lång resa.
Efter detta åkte vi in till stans största marknad och kikade lite. Det sägs att det är hit man ska gå oavsett vad man behöver. De har allt, och jag tror verkligen det. Skulle det dock vara så att killen i just den lilla butiken du råkar fråga i inte har grejen så springer han snabbt iväg och hämtar efterfrågad vara i den butik den finns. Problemet med att åka hit var ju dock att det fanns en hel uppsjö av tygaffärer... jag har snart ingen aning om hur jag ska få med mig allt kul hem?!?
Efter att ha gjort av med lite pengar på marknaden åkte vi till arkitektkontoret för att prata lite med de som jobbar där. Vi satt en lång stund och tittade på projekt som de jobbat med och pratade om hur vi jobbar i Sverige jämfört med här och självklart ventilerades frågan; vad är arkitektur. Jag ska inte gå in på någon definition av det här för då kommer de flesta som läser den här bloggen stänga ner rutan. När vi var på kontoret råkade vi även nämna att vi tänkt åka till Bogra, en stad lite nordväst om Dhaka, och titta på gamla tempel var på de som har kontoret säger: då skulle vi kunna följa med, vi kan ta vår bil. Sedan gick de och hämtade en kollega som kom därifrån och hon erbjöd oss boende hemma hos sina föräldrar. Så enkelt var den resan fixad!

I lördags kom Lizette, den andra amerikanska läkaren som var här för tre veckor sedan, tillbaka från sjukhusbåten så på kvällen gick vi på italiensk restaurang och åt pizza. Den var faktikst riktigt god! På söndagen var hennes sista dag här i Bangladesh så vi passade på att äta middag tillsammans en gång till innan hon satte sig på planet till New York.

I måndags när vi satt på jobbet ringde kvinnan från arkitektkontoret oss och undrade om vi ville förja med på bröllop på tisdag kväll. Vi fick alltså ett dygns förvarning om att vi skulle på bengalisk vigsel. Riktigt spännande, men vad tar man på sig då? Skräddartiden var inte inbokad förrän dagen efter (dvs igår, samma dag som bröllopet) så det var bara att se till att salwar kameezen var tvättad och hyfsat slät.

Så igår kväll var vi alltså på vårt första bengaliska bröllop. Det var ett arrangerat äktenskap och brudparet hade tydligen träffats två eller tre gånger innan cermonierna började. Det vi var på igår var den sista ”officiella” cermonin av fyra och snacka om STORT bröllop!
Till att börja med höll vi på att missa hela grejern eftersom festen hölls inne på militärområdet blev vi som utlänningar inte insläpta och att fixa tillstånd skulle tydligen ta ett par dagar. Vi stod och käbblade med vakten i säkert en kvart eller mer, tillslut gav vi uppoch åkte till en annan grind och där visade det sig inte sitta någon vakt alls. Vi kom in! Utanför festlokalen såg det ut som ett nöjesfält ungefär. En tradition här är att sätta upp belysning när det är bröllop, ungefär som vi sätter upp julbelysning fast mycket mer! Inomhus var det dukat till middag och jag skulle tro att halva stan var bjudna. Det var MINST 600 gäster där men jag skulle inte bli förvånad om det var över tusen. Bruden och brudgummen satt uppe på en scen och det såg egentligen ut som de hade ganska tråkigt. Hela alltet var lite kaosartat och själva cermonin pågick samtidigt som de serverade mat till den första omgången gäster (fanns bara bord för runt 300). Vi hamnade i andra sittningen och fick sätta oss typ en timma senare. Vi åt så vi höll på att spricka av olika kött, ris, grönskaer och bröd. Det hela avslutades med en efterrätt som är typisk för Bangladesh, ungefär som väldigt söt risgrynsgröt. En närmre redogörelse för bröllopet får komma senare, nu måste jag tvätta klart och packa för vår resa.
Här kommer i alla fall två bilder:

Brudparet framme på scenen

En LITEN del av belysningen utanför lokalen.

Imorgon ska vi ta tåget ner till Chittagong, i landets sydöstra del. Där ska vi bli rundvisade av vår bengalilärares bror ett par dagar och sedan ska vi åka vidare ner till Cox’s bazar, världens längsat sandstrand och Bangladesh enda eco-resort. Vi ska ha semester!!!

Ha det så bra, så hörs vi när jag kommer tillbaka till Dhaka!

I Bangladesh händer det galna grejer nästan jämt...

I förrgår kom grabbgänget i support staffen (springpojkarna) på kontoret och frågade om jag och Helena ville vara med och äta middag med dem på kvällen. Det tyckte vi läte mycket trevligt! De lagade mat Bengali style så vi tänkte att vi måste bidra med något också. Vi har ju inte sådär jättemycket köksredskap att tillgå, men vi har en micro och i den kan mna baka kladdkaka. Detta blev mycket uppskattat, killarna studerade noggrannt varje rörelse vi gjorde och nu sprider sig receptet över landet.

Igår var dagen då containern till Luxemburg skulle ha åkt. Vi har skickat ut alla saker vi är ansvariga för till varvet där de ska packas in i containern, men i detta under av organisation som vi befinner oss i har någon helt enkelt glömt att boka en container. Är vi förvånade... svar nej! Förhoppningsvis lyckas de få tag på en och kan skicka grejerna nästa vecka, vilket är ganska sent eftersom det tar 45 dagar för den att komma fram.

På eftermiddagen igår åkte jag och Helena till kontoret där de skulle tillverka våra kartor för utställningen. Det har varit en hel del trubbel kring dessa bilder, men vi lyckades i alla fall få med oss en skiva med bilderna på därifrån igår. Nu hoppas vi bara att de fungerar när vi öppnar dem på datorn i morgon.

Efter det besöket gick vi till en närbelägen marknad, som är mycket större än den vi har runt knuten. Vi tänkte mest kolla läget lite och se om vi kunde hitta någon rolig affär. Vi hittade ett par tygaffärer där vi köpte några roliga grejer. Plötsligt, när vi stod i den ena affären, kom en man fram och frågade var vi kom ifrån (vilket verkligen inte är ovanligt att någon gör) men när han hörde att vi var från Sverige började killen snacka svenska. Det var något otippat! Han bodde tydligen i Stockholm, eller hade bott där i fem år och var nu i Bangladesh, och jobbade på en indisk restaurang vid Medborgarplatsen. Vi pratade lite med honom och han introducerade någa vänner och bjöd in oss till sin brors kontor som låg tvårs över gången från tygaffären. Där inne ville de bjuda på whisky eller öl, vilket normalt sett är olagligt att dricka i det här landet, så vi tyckte det var lite märkligt. Vi tackade istället ja till en kopp te (inget ovanligt att folk i affärer bjuder på sånt) och satte oss inne i deras lilla kontor en stund. Efter ett tag där inne började vi inse att alkoholhaltiga drycker nog var deras bussiness. Folk kom in och köpte ett glas gin eller ett gals whisky, men för att få handla måste man ha ett speciellt tillstånd som upprättas av regeringen eller utländskt pass. Hur detta hänger ihop med förbudet att dricka alkoholhaltiga drycker har vi inte riktigt räknat ut än, men vi ska forska lite på det. Hea situationen var i vilket fall mcyekt komisk!

När vi skulle ta en rickshaw på väg hem fick vi en lite oväntad sightseeing i en del av Bharidhara som vi inte har sett innan. Killen körde en ganska lång omväg, vilket vi tror var för att undvika den värsta trafiken för han visste exakt vart vi skulle. Annars händer det ganska ofta att de säger att de vet vart man ska, men sedan cyklar åt helt fel håll. Det är tur att man oftast vet själv var man ska, åtminstonne ungefär...

Intresset var högt när kladdkakan snurrade i micron...


På marknaden säljer man allt. Just i denhär disken har man riktat in sig på fjärrkontroller till AC...

Eller fläktar och klockor...

eller grönsaker...

eller grytor...

Här har de lite av varje i matväg

Här säljs det ris och linser

och vissa små affärer blir man ju bara så glad när man går in i!

Idag regnar det ute... lite tråkigt, men ändå väldigt skönt för det blir inte riktigt lika varmt då. Själv sitter jag som vanligt på fredag morgnar vid frukostbordet och väntar på att Helena ska vakna samtidigt som jag blir uppäten av några envisa myggor. Den här helgen är det åter igen bara en ledig dag. Den ska vi spendera med ett fixa bilkjetter till vår semester nästa helg, kolla in stans största marknad och sedan åka till ett arkitektkontor på studiebesök.

Kram