En resa med många moraliska huvudbryn

Ligger på sängen och lyssnar på regnet som vräker ner utanför fönstret. Försöker samla ihop tankarna efter helgens äventyr och få ner något sammanhängande och begripligt här.

Det hela började med en och en halv timma på en överfull tågstation i torsdags morgon då vi försökte lista ut vilket tåg vi skulle hoppa på. Det är inte så att det är svårt att hitta för att det finns flera spår utan snarare svårt att veta när ens tåg kommer eftersom de är ganska dåligt märkta. Vi lyckades i alla fall komma på rätt tåg och hitta våra platser. Efter ungefär 7 timmars färd anlände vi till Chittagong, halvvägs ut på Bangladesh södra spets, och blev uppmötta där av vår svenske bengalilärares bror. Han tog oss till en fin lägenhet som, när den inte tjänade som hotell för okända svenskar, stod tom i väntan på ägarfamiljen som bor i USA och kommer dit en gång varannat år. Efter att ha intagit en något sen lunch tog brodern och hans assistent med oss ut i staden. Vi besökte några moskéer, åt mishti (Bengaliska sötsaker, med betoning på SÖT) och tyckte lite synd om rickshawförarna som fått jobb i en stad med backar (resten av landet är helt platt). Vid den ena moskén fanns några gatubarn som bestämde sig för att följa efter oss när vi gick därifrån. Efter att ha sagt åt barnen att lämna oss i fred tyckte människor i vår omgivning att gränsen var nådd och en man gav en liten pojke en riktigt ordentlig örfil. Visst var det lite påfrestande att ha barnen i hasorna hela tiden, men att slå dem är inte okej för det. I Sverige skulle jag ha påpekat detta, men i en helt annan kultur där det är natrurligt att uppfostra barn så kan man inte reagera riktigt på samma sätt. Som tur var försvann barnen ganska snabbt!

Dag två började med en tur till ett sort buddhistiskt tempel utanför stan och ett par andra byggnader, varav en moské hade en damm med heliga sköldpaddor (jättefula!) utanför. Tillbaka inne i stan köpte vi lunch och intog den hemma i lägenheten tillsammans med vår lokale guide och hans assistent. På eftermiddagen hade vi stämt träff med en man som vi hört ägde en fartygsskrot. På bröllopet förra veckan hamnade vi bredvid en trevlig man som, när vi berättade att vi gärna ville se dessa fartygsskrotar, gav oss en kontakt till sin svåger som ägde en av dem. På fartygsskrotarna får de in gigantiska båtar som dras upp på stranden och monterqas ner till smådelar med enbart handkraft. Detta är ett mycket farligt och förmodligen giftigt arbete som varit omdebatterat i världsmedia för inte så långe sedan.

Denna Rumi, som ägaren till fartygsskroten kallas, visade sig vara en snuskigt rik (även i svenska mått mätt) bengal som tog med oss på diverse äventyr resten av dagen. Han hämtade upp oss i sin bil och körde först ut till sin familjs fartygsskrot och sedan till sin egen. Under resan pratade han på om allt möjligt, slängde ur sig ett antal grodor om klasskillnader, religion, människovärde och pengar. Fartygsskrotning har under den senaste tiden varit diskuterat och regeringen har just satt nya restriktioner kring verksamheten på rund av utsläpp, arbetsmiljö och så vidare. Detta uppsakttades inte av ägarna till skrotarna (finns 88 st runt Chittagong) och just nu har de gått ut i strejk. Jag vet nte hur många gånger Rumi påpekade att det INTE var några utsläpp i vattnet från båtarna och hur mycket fisk de kunde fånga alldeles bredvid skroten, men desto fler gånger han sa det ju mindre trodde jag på honom.

Vidare tog han med oss till en golfklubb belägen långt in bland gröna kullar. Det var ett ruskigt fint ställe och det kostade skjortan att vara medlem i klubben. Här bjöds det på mat och stackars Basja, assistenten som fått följa med oss av säkerhetsskäl) fick inte följa med in. ”Det här stället tillärt inte lokalinvånare”. (Om någon undrar så var Rumi definitivt född i området han också, men det tycktes inte spela någon roll.) Från denna klubb åkte vi sedan till Rumis nyköpta lägenhet på ca 700 kvadrat, penthouse i stadens riktigt fina inhägnade kvarter. Lägenheten var så stor att man hade behövt kompass för att kunna hitta runt själv och till detta hade han även en extra uteplats på lite över hundra kvadrat. Han hade redan avverkat tre arkitekter och var inte halvvägs till att kunna börja möblera än så han ville ha våra råd kring några detaljer han hade kört fast på. Kvällen avslutades sedan på ytterligare en klubb där ”lokalbefolkning” inte var välkomna, vilket inte kändes helt ok med mig. Jag var nära att vägra följa med in och säga att vi skulle gå någon annanstans, men svensk och väluppfostrad (hyfsat i alla fall) som man är vill man ju inte ställa till med en scen precis så det blev middag på detta ställe. Rumi är sannerligen en speciell man, trevlig men med många problem för samvetet.

Dag tre började vi på en buss som tog oss från Chittagong, längre söder ut, till Cox’s Bazar. Den enda riktiga turistort man har här. Ett ganska konstigt ställe att befinna sig på där stora hotellkomplex ligger sida vid sida med plåtskjul och sophögar, där den Bangladeshiska övre medelklassen shoppar suvenirer samtidigt som små pojkar sover i ett översvämmat skjul. Detta är stället ALLA Bangladeshier vi träffat tyckt att vi inte får missa... men jag skulle nog inte kalla det något vidare speciellt. Visst finns där världens längsta obrutna sandstrand (12.5 mil) men det är nog just det som finns och den står inte så högt i kurs med korkurrensen ens på öland. (vattnet kanske är varmare här iofs)

Vi valde att bege oss en knapp mil utanför själva byn/samhället/staden till Bangladesh enda eco-resort. Det var ett riktigt trevligt ställe med mycig stämning och bra service. Visst kändes det ganska konstigt att sitta och slappa, äta goda måltider och spendera pengar alldeles intill en liten by där man inte ens hade någon elektricitet och där några bodde under en pressenning. När vi, nyfikna som vi är, frågade en av grundarna visade det sig att intentionerna var väldigt goda och att de faktiskt ansträngde sig för att hjälpa och samarbeta med människorna i byn mådde samvetet lite bättre.
Om själva eco-resorten levde upp till sitt ”prefix” kan väl diskuteras i nuläget, men även på detta område var intentionerna goda och med tanke på att de som startat stället inte hade en aning om ekologiskt, hållbart, miljövänligt osv från början måste jag nog säga att de har stor potential. Att de arbetar i Bangladesh gör inte heller saken enklare, det går inte att driva något projekt som detta fort framåt här. Allt tar tid!

Efter två sköna lugna vilodagar med ruskigt god mat, fotbad i Bengaliska viken (det blåste för mycket för att bada hela sig) och uppvaknande till fågelsång begav vi oss tillbaka mot Dhaka. När bussen, en bit in på vår 12-timmarsresa, blev stående på grund av stormfällda träd över vägen kände jag mig myxket glad över att vi valt lyxbussen med extra stora säten och AC.

De få dagar som var kvar av veckan när vi kom tillbaka i måndags kväll har vi spenderat med vår kära utställning på jobbet. Det glädjande här är att den faktiskt börjar bli färdig! På fredag ger vi oss av på nästa äventyr. Det bli moské- och tempelsafari en bit nord väst om Dhaka tillsammans med våra arkitektvänner.

Hoppas att allt är bra hemma i Sverige och att du orkade läsa hela vägen hit ner!