Jag vill inte vara fotomodell!

Efter att nu ha gjort en fjärdedel av vår tid i Bangladesh har man börjat förstå hur kungen har det. Att folken som bor ute på öarna där vi var förra veckan inte har sett så många vita människor är väl kanske inte så konstigt, men att folk i huvudstaden tycker att vi är så otroligt exotiska här känns lite konstigt. Vart vi än rör oss ute på mårknaden eller till och med i trappuppgången så vänder sig många om och tittar en gång extra. På gatorn är det många som tar uoo sin mobiltelefon för att filma eller ta bilder på oss. Detta börjar man nästan vänja sig vi lite nu. Dett är bara att spela med och vinka, så blir de ännu gladare. Det mest extrema hände oss i fredags. Det var Independence day här och massor av folk på stan. Jag, Helena, Shanti, Sanjida och en av hennes kompisar var runt på olika ställen på stan och kollade in firandet. När vi ändå var i närheten passade vi även på att titta förbi ett mycket känt fort. Vi var trötte efter en lååång promenad och tänkte sätta oss och vila några minuter på den stora gräsmattan där. Jag vet inte ens om vi hann sätta oss ner innan vi hade en ring med MINST 50 personer runt oss på max 30 cm avstånd som fotar och filmar utan att fråga. En vakt kom till vår undsättning för att försöka jaga bort folk, men de flyttade sig typ en meter längre bort så tillslut gav vi upp och gick därifrån. Det är här man inser hur det känns att vara kung eller något i den stilen. Inget jag skulle vilja uppleva varje dag precis! GALET var odet!
Efter en månad börjar man även tröttna på riset... Jag trodde aldrig att en vanlig tråkig pasta med tomatsås kunde smaka så fantastikt som den gjorde ikväll trots en liten miss i kryddningen. Vi får ungefär samma mat till lunch varje dag här. Det är ris med någon grönsaksröra oftast bestående av potatis, lök, pumpa och så chili så klart. Chili har man i allt här! Det jag saknar mest av allt är nog en riktig ordentlig svensk frukost. Till detta sververas det ägg, fisk eller kyckling. Det är väldigt skönt att vi kan laga egen mat på kvällarna för annars hade vi fått samma sak då också. Nu blir det spenatsoppa, varma mackor eller wok och ganska ofta pannkakor istället.
Imorgon ska vi åka iväg på en liten minisemester, som utan att vi visste om det blev ett litet påsklov. Vi ska åka upp till tedistriktet i landets nordöstra del några dagar och utforska djungeln lite. Hälsa på aporna.

Och för alla er som undrar hur det gick med min mage så är den på betydligt bättre humör nu.

Återkommer med rapporter om vårt lilla äventyr så snart jag kan!

Oorganisation och svarta snorkråkor

AHHHHHHHH!!!!
Idag har varit en dag av frustration. I morse skuttade vi upp glada och nöjda eftersom det var den stora dagen när organisationens båtutställning på Nationalmuseum här i staden skulle öppna. Jag tänkte att det skulle bli en spännande dag och att vi skulle få åka dit och lära oss en massa nya saker. Tanken var att vi skulle åka till muséet och vara med på invigningen och sedan pka tillbaka till kontoret med större delen av personalen, men så blev det inte riktigt... När vi kom dit och ju längre dagen gick visade det sig att vi skulle vara med och hjälpa till med olika saker. OK, tänkte vi. Det klart vi kan ställa upp lite. Det skulle vi inte ha tänkt!
För det första så var hela dagen ett fantastiskt kaos. Trots att utställningen öppnade idag och presskonferensen var förra veckan så var inte all information och alla texter som skulle ställas ut färdigskrivna. Helena och jag fick vissa texter tilldelade oss som vi skulle ansvara för. Att ta reda på fakta själv och formulera tio meningar existerar inte riktigt här utan vi fick snällt sitta ett par timmar och vänta på att chefen (Runa som är grundare av organisationen) skulle ha tid med oss och välja ut vilka fakta vi skulle ta med. Detta var proceduren för alla som skulle skriva något.
För det andra bad de oss följa med och gå igenom utställningen och ge kommentarer, vilket kändes som en mer relevant uppgift för oss. Här hade vi faktiskt några ganska vettiga saker att komma med. Som, för er insatta/insnöade, att förklara hur man istället för att rita pilar på golver för att visa hur folk ska gå bör placera utställningsobjekt och väggar så att folk automatiskt går åt rätt håll.
För det tredje bad de oss att göra om en stor del av informationsmaterialet i utställningen för kommande utställning i Luxemburg. Detta ska vara färdigt till den 19 april, vilket är väldigt snart med tanke på att vi från början fått typ fem andra uppgifter att göra medan vi är här!
För det fjärde ville de att vi ska sätta oss och göra någon typ av 3D-bilder/skisser på alla den 50 båtar som är utställda, även detta innan 19 april... Vi ska försöka förklara det faktum att en 3D-skiss tar två dagar att göra om man har rätt programvaror på datorn, vilket vi inte har, så får vil väl se vad de säger.
Jag var helt inställda på att saker inte är lika organiserade och effektiva som i Sverige, eller långt därifrån när jag åkte hit. Men kaoset idag överträffar ganksa mycket! Det sög mycket energi och när vi kom hem, efter ca 1,5 timmar i trafikkaos, var vi helt slut.
Vi är båda två mer eller mindre snuviga vilket också gjorde sitt till tröttheten. När man är snorig märker man också extra tydligt att man är tillbaka i satn iegn för när man snyter sig blir näsduken helt svart.
Efter denna urladdning är det dags att ta nya tag i morgon vilket nog kommer gå bra med siktet inställt på en veckas semester nästa vecka(!) Då ska vi åka iväg tillsammans med Shanti (läkaren från NY) och Sanjida (tolken) på upptäksfärd i detta galna land.
Nu är det dags att sova här, god natt!

Bangladeshisk trafik - rocks your world!

Efter tio timmars bussresa är vi nu tillbaka i Dhaka. Det var en bussresa vi sen ska glömma av karaktären "berätta inte för mamma". Man skulle kunna jämföra det med att åka puckelpist och slalom samtidigt, där portarna (flaggorna) är levande varelser som rör på sig. De få trafikregler som faktiskt verkar finnas i det här landet, så som att köra på rätt sida av vägen(vänster) och inte göra omkörningar när det kommer mötande fordon, följer man sällan varesig man kör buss, bil eller cykel.


Nu är vi i alla fall tillbaka i stan hela och välbehållna. Känns trist att ha lämnat landsbygden bakom sig, men vi åker snart ut där igen. I morgon kommer en samling bilder från resan. (om internet vill)

Kontraster, ständigt närvarande!

Sitter på övre däck på Emirates Friendship Hospital någonstans i Bramaputra. I skrivandes stund med ryggen mot väggen i skuggan på båtens tredje våning och tittar ut över en massa sand. Vid flodkanten betar några utmärglade kor och någonstans i bakgrunden hör jag några barn som leker. Den Bangladeshiska flaggan framför mig vajar stillsamt i den lätta brisen och en bit längre bort strå sex kvinnor i vattenbrynet och tvättar sina färgglada saris (tygstycken som viras runt kroppen). Det känns konstigt att föreställa sig att den sandiga udden framförmig, som idag är bevuxen av några tappert kämpande buskar och lite vass, inom någon månad kommer ligga helt under vatten. Nu är det torrperiod, men under regnperioden stiger vattnet i floden vanligen med sex fot. Jag vill stanna här ute! Allt känns så lugnt och stilla och man lever med naturen runt inpå skinnet.

Så blir det inte. Imorgon åker vi tillbaka till Dhaka för att samla ihop allt material fi tagit fram under vår resa. Det blir förmodligen väldigt bra att komma tillbaka dit också. För några dagar sedan, när jag var sjuk, längtade jag tillbaka, men nu har jag samlat ny energi och är redo för ödemarken. Eller egentligen finns det ju ingen ödemark här. Det är ganska intressant att sitta långt ifrån allt vad civilisation kallas mitt ute i en flod och det mesta du ser består av sand och vatten, men ändå inte vara ensam. Jag är i vad som i Sverige skulle kallas avlägsen ödemark eller extremt avlägsen ödemark och vart jag än tittar så ser jag minst tio personer.



Vår vistelse här ute på sjukhusbåt nummer två har varit hur bra som helst. Vi har, tills i morse bott här tillsammans med ett franskt läkarteam på fyra personer, våra vänner Shanti (läkarefrån NY) och hennes tolk. De franska läkarna har arbetat med något som kallas health camp under typ en vecka. Igår kväll var det någonslags avskedsfest för dem. Fruktansvärt kul (eller kankse komiskt)!!! Vid sextiden igår kväll knackade chefsläkaren på båten på hoss oss och hos Shanti och tolken (Sanjidha) och meddelade att vi missade det roliga om vi inte skyndade oss ner, så det gjorde vi. När vi kom ner möttes vi av två små datorhögtalare som skrålade gamla Britney Spears låtar och det var inte en kotte där, men vi satte oss så snällt och väntade. Efter ett tag komm det några bengaliska killar som jobbar på båten och satte sigg så långt bort i andra änden av rummet de kunde. köndes lite som en flashback från ett mellanstadiedisco. Slutligen anlände liyte mer folk och när fransmännen kom drog festen igång... eller det var några stycken som började dansa (mest utlänningarna). Efter någon timma var det dags för mat och hela partyt dog, men det var ett sött försök så länge det varade=)
Idag har vi roat oss med att mäta hela den här båten efetrsom något klant tydligen har slarvat bort alla gällande ritningar på en två år gammal båt (sjukt enligt oss, men de lokala människorna verkar inte så brydda över det). Detta har inneburit lite humösvägningar, men nu är vi nästan helt klara och det gick fortare än vi trodde.

Så till alla er som undrat om jag fortfarande lever och hur det gått med sjukdomen, så lever jag i allra högsta grad och sjukan är blott en snorig näsa.

Kram från en starkare vårsol!

Kulturkrock på hög nivå!

hej på er!
Nu är vi tillbaka på fastlandet, eller vi bor i alla fall där för tillfället. Vi bor på organisationens guest house i Gaibandha tillsammans med en läkare från New York och hennes tolk. Vi kom hit i lördags eftermiddag och då gick vi på en liten upptäcksfärd här i staden. Staden är ungefär så stor som Värnamo skulle jag gissa, men bebyggelsen är bara skjul och vi har sett ETT hus som är högre än två våningar. Igår besökte vi en privat skola och två statliga sjukhus. Det var helt galet att se vilken enorm skillnad det var på privat och statligt! I skolan så allt ganska bra ut (med Bengaliska mått mätt) medan sjukhusen var hur sunkiga som helst. Vi fick gå in på en barnavdelning på det ena sjukhuset där det låg treåringar med lunginflammation sida vid sida med barns om hade diarre och på en smutsig filt på golvet satt en ung tjej (kanske 15) med en liten liten baby. Barnet var en av två tvillinga som överlevt förlossningen dagen innnan. Det var fött 10 veckor förtidigt och var pyttelitet. Hur utsatt som helst där på golvet! De ville även ha in oss i förlossningssalen där det låg fem kvinnor som höll på att föda, men vi kände inte riktigt att vi kunde klampa in där! Sedan blev vi hembjudna på mat till en familj, jag har egentligen ingen aning om hur vi hamnade där, men de villa att Shanti (läkaren) skulle titta på deras barnbarn som tydligen hade feber.
Idag har vi varit tillbaka ute på en ö i floden. Meningen var att vi skulle besöka en så kallad sattelitklinik (en klinik som flyttar runt från dag till dag) där och tydligen sulle det komma någon donator dit också. Vi blev lite besvikna, för det hela var mest ett spel för gallerierna. Just idag hade de satt upp en "fejk" klinik bara för att visa donatorerna. Vi gjorde ett snabbt besök i en skola där och även på ett center för yrkesutbildning där de lär ut vävning och färgning. Det var riktigt roligt att se! Vi passade på att köpa varsin sjal där också.

De senaste dagarna har varit intensiva och vi har stött på diverse olika kulturkrockar. Att man inte kan språket gör också det hela mycket värre. Om folk står och skäller på varandra är det väldigt svårt att klara ut vilken nivå det ligger på när man inte förstår vad de säger eller kroppsspråket. Det verkar som det låter värrwe än vad det egentligen är, men det känns lite knepigt när tolken skäller ut han som servar oss här för maten (ibland å våra vägnar) och för att hans te inte är bra osv. Men vi andra håller inte riktigt med om det hela...

Jaja, vi hoppas på att morgondagen blir lite bättre. Han som är ansvarig här på lokalkontoret har sagt att han ska fixa så att jag och Helena får komma till en skola och kan ägna dagen åt att fota, vilket är det vi kom hit för. Ska försöka ladda upp vätskeförrådet också tills dess. Jag känner att det börjar ta slut, det blir inte bättre av att jag lyckats bli förkyld också.

Hoppas att allt är bra hemma i Sverige och att melodifestivalvinnaren är någon vi kan stå för... Jag har ju inte ens hört låten än!

Sand, vatten och hjältar!

Sitter just nu på en av organisationens sjukhusbåtar någonstans mitt ute i ödemarken. Allt jag ser är sand och vatten, någon kilometer bort kna vi skymta lite grönska och en av tre byar som finns i på den ön vi ligger vid. Middagssolen steker utanför fönstret och motorn som ger mig el till datorn knackar taktfast under mig. Bakom mig har jag väntrummet fullt av barn och mammor som förmodligen inte har en aning om vad internet är och här sitter jag med vår laptop och ett mobilt modem. Det är ganska facinerande att jag kan sitta här och skriva så att ni kan läsa där hemma!
Vi lämnade Dhaka i förgår och gjorde en 7 timmar lång bilresa till Gaibandha (som betyder fastbunden ko) och därifrån åkte vi ungefär en timma med båt. Båtresan var helt otrolig trots att det var beckmörkt, eller knaske tack vare det... Tänk dig att sitta i en liten träbåt på en av världens största floder där vattnet kommer någonstans uppifrån Himalayas höjder. Långt ifrån allt vad civilsation heter och över huvudet välver sig den mest fantastiska stjärnhimmel du kna ens föreställa dig. Eftersom det inte finns nästan något ljus alls i närheten kan man se många många fler stjärnor här än hemma. (Lisa, jag förstår vad du menade med himlen över Afrika nu!) Lägger man även till tidsperspektivet här så blir tanken ännu mera hisnande. Där hemma i Sverige var kolckan ungefär två en vanlig onsdag eftermiddag och de flesta av er var på jobbet eller i skolan, men här satt vi i en helt annan verklighet. Man känner sig ganska liten på jorden!
Miljön här ute är omöjlig att beskriva. Trots foton går det inte att fatta utan att ha varit på plats.
Som sagt så bor vi några dagar på sjukhusbåten här. Båten åker runt melan olika öar här i floden och ger gratis vård, tandvård och medicin till människorna här som inte har någon möjlighet att ta sig till någon annan plats. Männen som jobbar på båten är här 45 dagar och sedan får de åka hem till sina familjer 15 dagar. Solen steker och myggorna surrar men de arbetar på ändå. Varje dag tar de hand om 50-100 patienter med olika besvär. De bor och lever på båten. Jag skulle verkligen vilja kalla dem hjältar!
Vi ägnar oss mest åt att gå runt på båten och ta foton på människorna och de olika rummen för att sedan kunna bygga en modell av sjukhuset.
I morgon ska vi åka tillbaka in till Gaibandha och bo där några dagar. Därifrån kommer vi få fälja med ut till någon skola och en satellit klinik. Vi ska även försöka stämma träff med någon myndighetsperson eller någon annan organisation för att kunna se Friendships arbeta här uppe med ett annat perspektiv. Därifrån åker vi sedan ännu längre norr ut till den andra sjukhusbåten. Vi ska mäta och fota även den för att göra modell av den. Det verka just nu som om vi kommer vara tillbaka i Dhaka runt den 20:e.
Igår kväll fick vi fälja med upp till en av de närliggande byarna här och titta hur det såg ut. De bodde jättefint! Med kameran i högsta hugg vandrade vi runt byn och hälsade på människorna. Alla var nyfikna på oss två utbölingar, men mest intresserade var nog barnen. När vi hade gått en bit hade vi en klunga av ca 25 barn efter oss de frågade saker och ville helst av allt bli fotade. En ganska rolig syn. Helena som hade kamera med sig ställde sig för att ta foto på en liten grupp barn och då stod alla de andra barnen bakom henne för att få se hur hon gjorde. Efter varje bild var man även tvungen att visa hur det blev. Den största frustrationen just nu är dock språkbarriären. Jag kan ställa vissa enkla frågor, men jag har inte en aning om vad de svarar... som tur är så kan några av barnen lite engelska!
Ja, det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men då skulle nog ingen orka läsa det... så det här får väl vara bra för idag. Ska alldeles starx gå ner under däck och äta lunch (undra vad det kan bli för mat...?) men nu vet ni i alla fall att vi lever och mår bra!

Förresten, Patrik: Jag har hört detta och känner att detär skönt att inte vara i Göteborg just nu;)

Stekhet vandring och fantastiska affärer!

Idag är vår första lediga dag här i Bengalen (Fantomens hemland, för er som inte vet) och eftersom vi knappt varit utanför kontoret och vårt hus sedan vi kom hit var det definitivt en dag för att kolla in närområdet. Vi gav oss ut på en promenad i solskenet (det var sjukt varmt!). Utmed vägen såg vi en väldig balndning av lyx och smuts. Vi bor i diplomatområdet i stan, dvs den del där det bor många utlänningar och där de flesta ambassader ligger. Å ena sidan finns det lyxhus som med grindar, taggtråd och beväpnade vakter och å andra sidan sitter det missbildade barn i dammet och tigger. Man vandrar inte på gatorna oberörd!

Vi gick genom vårt område och över Gulshan lake in i grannområdet. Vid sjökanten hittade vi ett gäng kor.

Helenas utlovade kor. Vi hittade dem mitt i stan.

Vi gick till något som kallas circle II som ska vara lite utav ett centrum här omkring och det var en intensiv plats vill jag lova! Trafikkaos, fruktstånd, elektronikaffärer och massor med människor. Vi hittade några bra mataffärer där det hade sådana bra saker som havregryn så vi kan göra gröt till frukost. Vi hittade även en underbar Fair trade affär där de färgade tyger och sålde kläder och väskor som var handgjorda. Dit kommer vi gå tillbaka fler gånger vill jag lova! Efter en paus i parken bredvid sjön tog vi oss hem, trötta och törstiga.

Väl hemma började vi ladda för kvällens äventyr. Vår Bengalilärare från Härnösand hade bett sina släktingar ta med oss på en shoppingrunda för att han vill ge oss en present. Det är tydligen en fin tradition här, att man ger sina landsgäster presenter. De tog med oss till ännu en härlig affär som vi kommer besöka igen. Där fick vi välja och vraka bland olika bengaliska kläder (bl a salwar kameez). Det fanns massor av fina saker att titta på! Jag köpte en salwar kameez, en tunika och en handväska.

Chinu, jag och Tanzim i affären

Jag i min nya salwar kameez

Sedan stannade vi på KFC (som Mc Donalds fast med kyckling och bättre service) där vi åt friterad kyckling och drack te (något ovanlig kombination för oss) tillsammans sedan åkte vi baby-taxi (som en mopedbil med en liten bur som man sitter i) hem och rasade i sängen efter en tröttsam men rolig dag!

Var ska jag börja?

Hej igen!

Nu har det ju gått några dagar sedan jag uppdaterade er... Vi är ju två om datorn här och med en seg uppkoppling så tar allt lite tid.

Det är snart en vecka sedan jag lämnade Sverige och det känns som om man börjar komma in i någon lunk här borta. Vi har jobbat en hel arbetsvecka på kontoret och nu börjar vår första helg. Alla människor är otroligt vänliga och hjälpsamma här, vi blir ompysslade hela tiden.

Vår arbetsuppgift på organisationen börjar klarna en del och den här veckan har vi mest ägnat åt att läsa på om deras verksamhet, om landet i helhet och om de speciella geografiska förhållanden som råder där de arbetar. Jag ska försöka redogöra för detta lite senare, men det får vänta tills jag har sett det med egna ögon... Vi ska åka dit någon gång i mitten på nästa vecka. Vår närmaste uppgift går ut på att göra en kort presentation av verksamheten. Den ska rulla som ett bildspel på en STOR uteställning som tar plats på nationalmuseum i slutet av mars. Annars kommer vi att arbeta med fotografier till hemsidan och bygga några modeller på bl a deras båtar.

Maten är STARK! men man börjar vänja sig nu. Till skillnad från Helena (min kompanjon) så har jag klarat mig fantastiskt bra... än så länge i alla fall:)På lunchen äter alla mat tillsammans. Den består av ris, ris och ris med grönsaksröror och ägg, fisk eller kyckling. Personalen här menar att vi kommer vänja oss och aldrig kunna äta något annat än ris när vi kommer hem, men jag är ganska tveksam till det... Frukost och middag/kvällsmat lagar vi själva, vilket är en spännande upplevelse. Vi har kommit fram till att man i vissa affärer kan få tag på havregryn vilket vi är mtcket tacksamma över. Kvällsmaten är också en utmaning, inte bara att köpa ingredienser (fortfarande NYBÖRJARE på språket) utan även att laga i mörker. Det brukar bli strömavbrott lagaom tills vi kommer på att vi ska laga mat. Ikväll har vi kokat grönsakssoppa, som blev helt ok trots att vi inte hade så många kryddor att tillgå. Igår blev det vanliga hederliga pannkakor, och tänk vad gott det var!

Här steks det pannkakor i vårt lilla kök

Det här är utsikten från vårt matsalsfönster

Igår fick vi följa med vår handledare (hon är förmodligen inte mer än max två år äldre än oss, om ens det) till en byggarbetsplats. Hennes familj hjälper till med att bygga en ny moské en bit ifrån där vi bor och hon brukar åka dit och ta foton på arbetet med jämna mellanrum. Hon bad oss följa med och ta lite "architectual photos" eftersom vi ser byggnaden med andra ögon än vad hon gör. Det går ju inte precis sticka under stol med att en byggarbetsplats här funkar ganska annorlunda mot i Sverige och det där med räcken och skyddsstaket finns inte riktigt. Igår höll de på att gjuta ett bjälklag (golv). Det var ungefär 200 arbetare där och de blandade betongen på maken och bar upp den på huvudet.

Några av arbetarna ville gärna vara med på bild

Betongen bars som sagt upp på huvudet

Solen går ner väldigt fort här,

men det blir väldigt fina färger på himlen.

Nu är det helg här och vi ska ladda för en upptäksfärd i morgon. Vi ska ta oss ut i området där vi bor och se vad vi kan hitta för roliga saker. Vi har fått många tips om parker, affärer, restauranger och annat. På eftermiddagen ska vi träffa några släktingar till vår bengalilärare som vi hade i Härnösand. Ser fram emot en spännande helg!