Kontraster, ständigt närvarande!

Sitter på övre däck på Emirates Friendship Hospital någonstans i Bramaputra. I skrivandes stund med ryggen mot väggen i skuggan på båtens tredje våning och tittar ut över en massa sand. Vid flodkanten betar några utmärglade kor och någonstans i bakgrunden hör jag några barn som leker. Den Bangladeshiska flaggan framför mig vajar stillsamt i den lätta brisen och en bit längre bort strå sex kvinnor i vattenbrynet och tvättar sina färgglada saris (tygstycken som viras runt kroppen). Det känns konstigt att föreställa sig att den sandiga udden framförmig, som idag är bevuxen av några tappert kämpande buskar och lite vass, inom någon månad kommer ligga helt under vatten. Nu är det torrperiod, men under regnperioden stiger vattnet i floden vanligen med sex fot. Jag vill stanna här ute! Allt känns så lugnt och stilla och man lever med naturen runt inpå skinnet.

Så blir det inte. Imorgon åker vi tillbaka till Dhaka för att samla ihop allt material fi tagit fram under vår resa. Det blir förmodligen väldigt bra att komma tillbaka dit också. För några dagar sedan, när jag var sjuk, längtade jag tillbaka, men nu har jag samlat ny energi och är redo för ödemarken. Eller egentligen finns det ju ingen ödemark här. Det är ganska intressant att sitta långt ifrån allt vad civilisation kallas mitt ute i en flod och det mesta du ser består av sand och vatten, men ändå inte vara ensam. Jag är i vad som i Sverige skulle kallas avlägsen ödemark eller extremt avlägsen ödemark och vart jag än tittar så ser jag minst tio personer.



Vår vistelse här ute på sjukhusbåt nummer två har varit hur bra som helst. Vi har, tills i morse bott här tillsammans med ett franskt läkarteam på fyra personer, våra vänner Shanti (läkarefrån NY) och hennes tolk. De franska läkarna har arbetat med något som kallas health camp under typ en vecka. Igår kväll var det någonslags avskedsfest för dem. Fruktansvärt kul (eller kankse komiskt)!!! Vid sextiden igår kväll knackade chefsläkaren på båten på hoss oss och hos Shanti och tolken (Sanjidha) och meddelade att vi missade det roliga om vi inte skyndade oss ner, så det gjorde vi. När vi kom ner möttes vi av två små datorhögtalare som skrålade gamla Britney Spears låtar och det var inte en kotte där, men vi satte oss så snällt och väntade. Efter ett tag komm det några bengaliska killar som jobbar på båten och satte sigg så långt bort i andra änden av rummet de kunde. köndes lite som en flashback från ett mellanstadiedisco. Slutligen anlände liyte mer folk och när fransmännen kom drog festen igång... eller det var några stycken som började dansa (mest utlänningarna). Efter någon timma var det dags för mat och hela partyt dog, men det var ett sött försök så länge det varade=)
Idag har vi roat oss med att mäta hela den här båten efetrsom något klant tydligen har slarvat bort alla gällande ritningar på en två år gammal båt (sjukt enligt oss, men de lokala människorna verkar inte så brydda över det). Detta har inneburit lite humösvägningar, men nu är vi nästan helt klara och det gick fortare än vi trodde.

Så till alla er som undrat om jag fortfarande lever och hur det gått med sjukdomen, så lever jag i allra högsta grad och sjukan är blott en snorig näsa.

Kram från en starkare vårsol!