Sand, vatten och hjältar!

Sitter just nu på en av organisationens sjukhusbåtar någonstans mitt ute i ödemarken. Allt jag ser är sand och vatten, någon kilometer bort kna vi skymta lite grönska och en av tre byar som finns i på den ön vi ligger vid. Middagssolen steker utanför fönstret och motorn som ger mig el till datorn knackar taktfast under mig. Bakom mig har jag väntrummet fullt av barn och mammor som förmodligen inte har en aning om vad internet är och här sitter jag med vår laptop och ett mobilt modem. Det är ganska facinerande att jag kan sitta här och skriva så att ni kan läsa där hemma!
Vi lämnade Dhaka i förgår och gjorde en 7 timmar lång bilresa till Gaibandha (som betyder fastbunden ko) och därifrån åkte vi ungefär en timma med båt. Båtresan var helt otrolig trots att det var beckmörkt, eller knaske tack vare det... Tänk dig att sitta i en liten träbåt på en av världens största floder där vattnet kommer någonstans uppifrån Himalayas höjder. Långt ifrån allt vad civilsation heter och över huvudet välver sig den mest fantastiska stjärnhimmel du kna ens föreställa dig. Eftersom det inte finns nästan något ljus alls i närheten kan man se många många fler stjärnor här än hemma. (Lisa, jag förstår vad du menade med himlen över Afrika nu!) Lägger man även till tidsperspektivet här så blir tanken ännu mera hisnande. Där hemma i Sverige var kolckan ungefär två en vanlig onsdag eftermiddag och de flesta av er var på jobbet eller i skolan, men här satt vi i en helt annan verklighet. Man känner sig ganska liten på jorden!
Miljön här ute är omöjlig att beskriva. Trots foton går det inte att fatta utan att ha varit på plats.
Som sagt så bor vi några dagar på sjukhusbåten här. Båten åker runt melan olika öar här i floden och ger gratis vård, tandvård och medicin till människorna här som inte har någon möjlighet att ta sig till någon annan plats. Männen som jobbar på båten är här 45 dagar och sedan får de åka hem till sina familjer 15 dagar. Solen steker och myggorna surrar men de arbetar på ändå. Varje dag tar de hand om 50-100 patienter med olika besvär. De bor och lever på båten. Jag skulle verkligen vilja kalla dem hjältar!
Vi ägnar oss mest åt att gå runt på båten och ta foton på människorna och de olika rummen för att sedan kunna bygga en modell av sjukhuset.
I morgon ska vi åka tillbaka in till Gaibandha och bo där några dagar. Därifrån kommer vi få fälja med ut till någon skola och en satellit klinik. Vi ska även försöka stämma träff med någon myndighetsperson eller någon annan organisation för att kunna se Friendships arbeta här uppe med ett annat perspektiv. Därifrån åker vi sedan ännu längre norr ut till den andra sjukhusbåten. Vi ska mäta och fota även den för att göra modell av den. Det verka just nu som om vi kommer vara tillbaka i Dhaka runt den 20:e.
Igår kväll fick vi fälja med upp till en av de närliggande byarna här och titta hur det såg ut. De bodde jättefint! Med kameran i högsta hugg vandrade vi runt byn och hälsade på människorna. Alla var nyfikna på oss två utbölingar, men mest intresserade var nog barnen. När vi hade gått en bit hade vi en klunga av ca 25 barn efter oss de frågade saker och ville helst av allt bli fotade. En ganska rolig syn. Helena som hade kamera med sig ställde sig för att ta foto på en liten grupp barn och då stod alla de andra barnen bakom henne för att få se hur hon gjorde. Efter varje bild var man även tvungen att visa hur det blev. Den största frustrationen just nu är dock språkbarriären. Jag kan ställa vissa enkla frågor, men jag har inte en aning om vad de svarar... som tur är så kan några av barnen lite engelska!
Ja, det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men då skulle nog ingen orka läsa det... så det här får väl vara bra för idag. Ska alldeles starx gå ner under däck och äta lunch (undra vad det kan bli för mat...?) men nu vet ni i alla fall att vi lever och mår bra!

Förresten, Patrik: Jag har hört detta och känner att detär skönt att inte vara i Göteborg just nu;)