Bengali-logik...

Enligt den första planen... eller, nej. Enligt den första plenen för det projekt vi nu är satta att göra (det ändras ju lite med jämna mellanrum) skulle vi spendera 9 timmar på buss och båt idag för att ta oss till Chilmari. Så blev det inte riktigt. Den äkta Bengali-logiken (som vi nu börjar vänja oss vid)slog till och planerna ändrades igår. Precis innan vi skulle gå hem från jobbet fick vi reda på att arkitekten som skulle arbeta tillsammans med oss i utställningsprojektet inte kan vara med, vilket betyder att jag och Helena blir helt ansvariga för den delen. Till vår hjälp hade de i alla fall fixat några (just då mycket oklart hur många) bengaliska arkitektstudenter som skulle hjälpa oss. Vi ojade oss lite och tänkte att ”det här kommer bli mycket jobb” men samtidigt känns det som en rolig utmaning och det är kul att de litar så mycket på oss och låter oss sköta det här. Eftersom vi nu blev helt ansvariga och vi fortfarande inte visste vilka studenter som skulle hjälpa till kunde vi ju naturligtvis inte åka iväg på studieresa idag utan detta sköts upp till på onsdag.

Idag har varit en dag av möten. Vi började med att gå igenom våra tankar om utställningen med vår handledare, sedan fick vi presentera de grundläggande idéerna för Runa (grundare av organisationen) och slutligen hade vi ett möte med de studenter, bara killar, som ska hjälpa till. Anledningen till att det bara är killar som ställer upp är att projektet innefattar en resa utanför staden, vilket flickorna inte tillåts göra utan sina föräldrar. (Tack, gode Gud att jag är född i Sverige!)
Detta betyder alltså att jag och Helena har sex bengaliska killar att ”bossa runt” (citat från vår handledare). Det intressanta här är även att VI ska guida dem runt i deras eget land. Vi ska ta med dem till en av sjukhusbåtarna vi besökt tidigare och visa dem de ekonomiska och geografiska utamningarna människorna lever med där och organisationens verksamhet.

Bengali-logiken för en osökt tillbaka till en frekvent återkommande fråga de senaste två månaderna: HUR HAMNADE JAG HÄR? Vi har ställt oss denna fråga otaliga gånger under tiden här nere eftersom man hela tiden hamnar i situationer man aldrig skulle kunna föreställa sig själv i. Det är lite det som är tjusningen och utmaningen i att vara här. Det är omöjligt att veta vad som väntar runt nästa gathörn och hur jag kommer att hantera det jag ställs inför. Helt enkelt ett väldigt bra sätt att testa sig själv och lära sig en massa nya saker!