ÄVENTYR I BANGLADESH

Fyra månader är till ända

2010-06-26T17:52:00.002+02:00

Helt galet hur fort tiden går! Fyra nånader med många nya intryck är nu till ända och på måndag ska vi åka vidare till Indien på två veckors semester. De senaste dagarna har vi jobbat ordentligt för att hinna färdigställa alla saker innan vi ger oss av. I torsdags satt jag, Helena tillsammans med Simeen och Ayeleen (två arbetskompisar) hos ett printerföretag och försökte få klart det sista till Luxemburgutställningen. Detta tog oss hela dagen ochb klockan 22.00 när vi ÄNTLIGEN var klara med det som måste göras den dagen åkte vi hem till Ayeleen och åt en riktigt god middag.

Igår var det fredag (ledig dag) och midsommarafton, vilket var riktigt härligt! Vi började dagen med sovmorgon och sedan tog vi en liten snabbrunda till närmaste mataffär. Efter detta var vi bjudna hem till Nozomi (den tredje volontären på kontoret) för att kolla in hennes lägenhet. På vägen dit stannade vi vid ett blomstånd och laddade med rosor, orkidéer och jasmin för att kunna göra midsommarkransar dagen till ära. Efter en del knåpande fick vi ihop tre riktigt fina kransar som under kvällen fick mycket beröm. Eftermiddagen och kvällen spenderade vi på en fin träbåt tillsammans med det närmsta gänget från kontoret. De ville ge oss något kul som avskedspresent så de bokade en eftermiddagskryssning med middag med en gammal traditionell bengalisk segelbåt på en flod alldeles utanför Dhaka. Som vanligt var det underbart härligt att komma ut på floden och sakta glida fram i slonedgången. Det är helt enkelt så man ska uppleva Bangladesh! Kvällen blev lyckad och alla verkade njuta för fullt, en midsommar jag sent glömmer.

Dagen idag har spenderats med att tvätta allt som skulle kunna tänkas behöva det och sedan försöka knöla ner allt i väskan. Till min stora förvåning ser det faktiskt ut som om jag (än så länge) kommer lyckas trycka ner allt. På eftermiddagen tog vi en sista shoppingtur i närområdet och det hela avslutades med en rysligt god middag på en indisk restaurang tillsammans med Nozomi.

Imorgon är det sista dagen på kontoret då vi ska samla ihop alla datorfiler, överlämna vår mycket berömda båtmodell och hoppas att inget krångla med utskrifterna för utställningen. Vi ska även säga hejdå till alla goa människor som vi lämnar kvar här. Hade jag kunnat hade jag tagit med mig ett helt gäng hem!

Fortsättningen på den här blogen är i skrivandes stund lite oklar, eftersom vi säljer vår dator här för att slippa släpa den runt Indien, men nog ska vi väl kunna hitta något internetcafé i Indien. Planen i Indien är även den lite oklar, men på måndag flyger vi från Dhaka till Mumbai och därifrån ska vi åka tåg och buss via grottor med massa skulptuere, storslagna palats, kameler i öknen och Taj Mahal till Delhi. Därifrån flygger vi tillbaka till Mumbai, London, Landvetter och hamnar hemma i Sverige igen.

Midsommarstämning med kransar! Vi fick många kommentarer och mycket beröm för dessa.

Nozomi, jag och Simeen på båten.

Det är långt ifrån varje dag man far en midsommarkrans av rosor och orkidéer för tio kronor!

Många hälsningar till er all!

Äventyren rasar över oss...

2010-06-23T17:24:00.007+02:00

Om jag försökte skrapa ihop det sista av äventyr i det här landet så kan man lugnt säga att jag hittade en rejäl dos gömd långt nere i de otillgängliga sydvästra delarna av Bangladesh!

Det hela började med en ganska kaotisk bokning av resan. Från början var det meningen att vi skulle vara fem stycke som åkte, men två hoppade av i sista sekunden. I onsdags morgon var det fortfarande lite oklart om vi skulle komma iväg, men tillslut hade vi bokat, betalat och köpt bussbiljetter. Bara packningen kvar...
Tidigt i torsdags morgon begav vi (jag, Helena och Nozomi) oss av till busshållplatsen där vi ksulle hoppa på. Bussresan blev lång och ganska chockartad vilket, med tanke på trafikesystemet här, var föga förvånande. Jag har liksom väntat på att något ska hända ända sedan jag kom hit och nu gjorde det så. Vår buss fick nämligen vattenplaning och var på våg ner i diket, men som tur var hade vi en bra chaufför som lyckades rädda situationen och vi kom fram till Khulna hela och välbehällna. Väl framme skulle vi spendera en natt hos en kontakt till en kollega. Denna kvinna visade sig vara ganska överbeskyddande och trodde nog att vi inte klarade av något alls själva. Hon hämtade oss vid bussen, satte mig och Nozomi på en rickshaw till sitt hus och tog Helena i handen och gick. Handen släppte hon inte på hela vägen de gick! På kvällen visade hon oss runt lite i staden och vi fick middag hemma hos henna. Tidigt nästa morgon följde hon med oss till det lilla gattet och såg noga till att vi kom på båten.

Båten vi åkte med var ganska stor och de enda passagerarna var vi tre, en kanadensare och två finnar. Hela fredagen tuffade båten fram på flodarm efetr flodarm genom en allt tätare mangroveskog medan vi låg på deck och solade, slappade, läste och njöt. I vattnet dök det ibland upp en och annan delfin och längs kanterna kunde man ana fåglar av olika storlek och färg i trädtopparna. Personalen på båten, hela nio personer (fler än passagerarna) såg till att vi hade det hur lyxigt som helst och vi blev serverade riktigt god mat av bengalisk typ med lite västerländska inslag. Efter mörkrets inbrott kastade vi ankare och slog oss till ro för natten.

Morgonen därpå blev vi väckta klockan halv sex för att ta en liten tur i en mindre träbåt och försöka komma lite närmre naturen och de eventuella djuren. Tyvärr öste regnet ner och det blev en ganska blöt resa men vi fick i alla fall se en stor ödla och massor av slamkrypare. Regnet fortsatte under förmiddagen och den planerade vandringen över grässlätten och genom n¨gra snår till Bengaliska viken och havet blev lite försenad. Tillslut gjorde det i alla fall nästan uppehåll och vi gav oss iland en bit bort. Här fick vi se en mångd olika fåglar, ett vildsvin, prickiga hjortar och tro det eller ej, en bengalisk tiger! Tigrarna är väldigt sällsynta här och det finns bara runt 300 stycken kvar. Vår guide hade jobbat i det här området i tre år och aldrig fått se någon tiger innan, men nu... Vi kom smygandes i en lång rad genom ett ganska snårigt parti när vakten som gick först helt plötsligt stannade, la ner sitt paraply på marken och tittade in i buskarna. Han lyfte sakta sitt gevär och viskade bagh (betyder tiger på bengali) bakåt till oss som stod närmast. Min hjärna registrerade ordet tiger, men jag trodde nog mest att han skojade först tills jag insåg att han faktiskt hade lyft geväret. Då steg pulsen ganska snabbt! Helt plötsligt hörde jag ett ordentligt morr och buskarna skakade till alldeles i närheten. Till skillnad från Helena och Chris (kanadensaren) som stod framför mig i ledet hann jag aldrig se djuret innan den tog ett stort språng och försvann, men att höra den var ganska respektingivande det också. Enligt vakten var det en riktigt stor tiger och den låg och gömde sig i gräset ungeför fyra meter från stigen. Hade han inte upptäkt den kunde den ha anfallit oss bakifrån. Med ganska hög puls tågade vi sedan ner till starnden och firade med ett dopp i Bengaliska viken.

Resten av dagen spenderade vi med att spana efter tigern igen och att göra ett besök i en del av mangroveskogen som blev ordentligt skadat under en förödande cyklon för några år sedan. I söndags morgon blev vi också väckta halv sex för ytterligare en morgontur i den lilla träbåten då vi fick se en riktigt grön orm hänga i ett träd ovanför vattnet. Tyvärr fick vi inte se några krokodiler eftersom det är sommar tycker de det är för varmt nu och håller sig under vattnet. Efter detta puttrade båten tillbaka genom skogen och vi fortsatte slappna av på deck.

Tillbaka i Khulna tog vi och finnarna in på ett fint hotell för att få en natts god sömn inför fortsatta äventyr tillsammans. I måndags tog vi en lokalbuss (utan något benutrymme alls!) till en mindre stad som heter Bagherat där vi tittade på ett antal fina moskéer. Bland annat en med 81 kupoler som bygdes någon gång på 1400-talet. Hela området med gamla moskéer är med på UNESCOs världsarvslista, precis som mangroveskogen, vilket betyder att vi nu har sett alla tre världsarven i Bangladesh. Utanför en av moskéerna hade de en damm där det sades finnas tre heliga krokodiler som fick regelbundna kycklingmiddagar. Vi kom alldeles lagom i tid för att kycklingen skulle serveras och på så sätt fick vi även se en krokodil. Det var verkligen ingen rolig syn eftersom den stackaren såg högst deprimerad ut och jag och Nozomi stod i bakgrunden och tyckte synd om hönan som blev halshuggen för att folk skulle få titta på krokodilen.

Efter det tog vi samma lokalbuss (råkade faktiskt hamna på exakt samma buss som innan) tillbaka till Khulna där vi åte en riktigt god middag och sedan somnade gott på hotellet. Gårdagen spenderade vi på en betydligt lyxigare buss på väg tillbaka till Dhaka. Efter äventyret på resan ner tog vi en av de finare bussarna hem och vi kom hem hela och välbehållna. Dagen avslutades med en glass på Mövenpick tillsammans med Nozomi.

Tidvattnet på väg in. det skiljde nästan en och en halv meter på hög- och låg vatten!

Hitta ormen om du kan! Han är välkamoflerad.

Den stackars hönan och krokodilen.

Vår båt

Moskén med 81 kupoler.

Mangroverskogen vid lågvatten med sina karaktäristiska luftrötter.

Glad midsommar till alla där hemma (och i Turkiet)!

(Fia, grattis till jobbet!)

Skrapar ihop det sista utav möjliga äventyr i Bangladesh

2010-06-16T16:20:00.000+02:00

Ojdå, nu har det visst gått en hel vecka utan uppdatering här och det har varit full rulle nästan hela tiden. På jobbet finslipar vi för fullt på båtmodellen samtidigt som vi försöker fixa till det sista till utställningen i Luxemburg och hjälpa till så gott det går med de nya uppgifter som uppdagas nu när vår handledare kommit tillbaka från USA. Det går ganska bra och det verkar som om arbetet vi gjort är mycket uppskattat. Det känns dock lite trist att behöva lämna alla goa människor här just när man börjat lära känna dem på riktigt.
På kvällstid åker vi runt stan och gör sista minutenshopping samtidigt som vi försöker hinna med att träffa folk vi lärt känna här en sista gång.

I gårkväll var vi hemma hos en kille och tittade på fotboll, eller ja, vi skulle titta på fotboll vilket vi gjorde i typ tio minuter innan strömmen gick. Då drog vi till ett häng i närheten där man hade generator och visade fotbollsVM på storbildsskärm. Det är helt otroligt hur en läderbit med lite luft i kan förena en hel värld. Bangladesh har inte ens början till ett fotbollslag, men överallt på gatorna hänger det just nu flaggor från alla världens hörn och den första frågan du får (och har fått under den senaste månaden) av folk är ”vilka håller du på?” Eftersom Svergie inte är kvalificerat har jag inte lagt ner speciellt myckret energi på att följa VM den här gången vilket för människor här är helkonstigt. I var och varannat hörn hänger det tyska, argentinska eller spanska flaggor och i vårt hus hejar vi tydligen på Brasilien för någon ha satt upp en sådan flagga på taket. För några dagar sedan tröttnade vi på att inte kunna ge något svar på dena tydlige så viktiga fråga så vi bestämde oss för att heja på Danmark och tillverkade en liten flagga som nu hänger i en fin rad vid receptionen på kontoret. Supportstaffen (springpojkarna) tittade lite konstigt på oss och undrade om det var Sveriges flagga när vi bad dem hänga upp den för de hade faktiskt koll på att Sverige inte var med. När vi förklarade läget med ”heja på gannländer-principen” tyckte de det lät helt ok och hängde glatt upp danska flaggan i sin samling.

I morgon ska jag, Helena och Nozomi (en annan volontär på organisationen) bege oss ut på ett riktigt äventyr. Äntligen ska jag göra skäl för namnet på blogen! Vi ska åka på en resa söder ut till en mangroveskog där det ska finnas tiometers krokodiler, bengaliska tigrar och en hel uppsjö av reptiler (vilket jag inte är helt förtjust över). Vi har bokat någonslags guidad tur på en egen båt tre dagar inne i skogen. Där får vi förhoppningsvis se lite sällsynta djur och en väldigt fin miljö. Innan vi beger oss tillbaka till Dhaka för att samla ihop det sista (bara 5 dagar kvar då) och försöka få ner alla saker i väskan (vet redan nu att det inte kommer gå) ska vi titta förbi ett helt gäng med gamla moskeer. Efter detta har vi avverkat en ganska stor del av sevärdheterna i det här landet inkluderat de tre världsarven de har här.

Jag återkommer med en rapport om dessa äventyr i mitten av nästa vecka (om jag inte blir uppäten av en tiger).
Kram

En fullständig urladdning

2010-06-07T16:11:00.000+02:00

Gäsp!

Just nu ligger jag på min säng och undrar hur i hela friden jag ska orka med tre intensiva veckor till i Bangladesh och sedan en resa genom halva Indien. De senaste dagarna har det hänt väldigt mycket och inget av det har haft med jobbet att göra.

I torsdags efter jobbet hängde vi med Nozomi, en intern från Australien som ska vara hos Friendship ett år, till Australiensiska klubben för att simma. Vi hann doppa oss och kanske simma hundra meter innan det började störtregna (störtregn här innebär att gator är översvämmade efter ett par minuter) och åska. Det var bara att samla ihop sina grejer och gå in och byta om igen så det blev inte mycket simmat. Istället åt vi mat och en riktigt god äppelpaj med vaniljglass. Detta äventyr ledde till att klockan blev halv elva innan vi var hemma och kunde börja packa för helgens äventyr.

Klockan fem på fredagsmorogonen ringde klockan och jag vill inte precis påstå att någon av oss hoppade ur sängen, men vi tog oss i alla fall upp. Klockan sex blev vi upphämtade av våra vänner på arkitektkontoret och efter att ha hämtat upp en av deras kollegor satte vi kurs mot Bogra (en stad nord väst om Dhaka). Efter ganska många timmar i ett ganska obekvämt baksäte kom vi äntligen fram. Vi installerade oss hemma hos kollegans föräldrar, där vi skulle sova över, och sedan åkte vi till en gammal stad som (enligt informationen på plats) byggdes ca 300 f. Kr. Av detta fanns mest stadsmuren kvar och ett lietet museum som visade ett antal utgrävad föremål.Eftre detta tog vi oss tillbaka till familjen där vi skulle bo och blev bjudna på lunch, Bengali style. Detta innebar ris, grönsaksröra, kyckling, fisk, kött och lite annat. Till efterrätt fick vi den typiska Bograyoghurten som var riktigt god därefter tog vi en tupplur. Efter någon timma blev vi väckta av familjens hemhjälp. Detta var en flicka, 8-9 år gammal, som arbetade hos dem för att tjäna ihop lite pengar. De klagade ganska mycket på det hon gjorde, hon fick sova på en smutsig matta på vardagsrumsgolvet och gick inte i skolan. Det var ganska svårt att se henne ena stunden hoppa runt och bete sig precis som en 8-åring ska och nästa stund bara ut disken och koka te.

På lördagen styrde vi resan mot lämningarna av ett stort Buddhistiskt kloster en bit väster om staden. Resan dit blev dock ganska fördröjd eftersom de vi åkte med stannade på sjutton ställen och handlade saker. Tillslut kom vi i alla fall fram till en riktigt häftig plats som står med på UNESCOs världsarvslista. Att se detta var definitivt värt timmarna i det obekväma baksätet. Hemresan blev dock en mardröm... Det tog oss lite över 8 timmar att åka de ca 25 milen på skumpig väg med galen trafik så när vi kom över bron som leder in till Dhaka jublade alla i bilen. När vi nådde vår ytterdörr hade klockan hunnit bli halv två på natten och vi stuoade i säng.

Igår firade vi Sveriges nationaldag med att åka båt på en flod inte så långt från där vi bor. Denna båttur hamnade vi på ganska oplanerat. Förra veckan skickade vi ett mail till killen som är ansvarig för urban miljö och klimatfrågor på Svenska ambassaden eftersom vi ville diskutera dessa frågor med honom. Han skulle åka tillbaka till Sverige väldigt snart och hade inte speciellt mycket tid att ses så han föreslog att vi följde med han och hans fru på en båttur och så kunde vi prata lite undertiden. Det hela blev mycket trevligt och vi slapp sitta inne på kontoret en fin dag. För att fira lite extra gick sedan jag och Helena till en fin indisk restaurang och åt ruskigt god mat som avslutning på eftermiddagen. Därefter rasade vi i säng igen.

Idag har vi varit tillbaka på kontoret och pysslat. Det är en hel del kvar att hinna färdigställa innan vi kan läman för Indien, men det ska nog gå bra!

En resa med många moraliska huvudbryn

2010-06-02T18:55:00.000+02:00

Ligger på sängen och lyssnar på regnet som vräker ner utanför fönstret. Försöker samla ihop tankarna efter helgens äventyr och få ner något sammanhängande och begripligt här.

Det hela började med en och en halv timma på en överfull tågstation i torsdags morgon då vi försökte lista ut vilket tåg vi skulle hoppa på. Det är inte så att det är svårt att hitta för att det finns flera spår utan snarare svårt att veta när ens tåg kommer eftersom de är ganska dåligt märkta. Vi lyckades i alla fall komma på rätt tåg och hitta våra platser. Efter ungefär 7 timmars färd anlände vi till Chittagong, halvvägs ut på Bangladesh södra spets, och blev uppmötta där av vår svenske bengalilärares bror. Han tog oss till en fin lägenhet som, när den inte tjänade som hotell för okända svenskar, stod tom i väntan på ägarfamiljen som bor i USA och kommer dit en gång varannat år. Efter att ha intagit en något sen lunch tog brodern och hans assistent med oss ut i staden. Vi besökte några moskéer, åt mishti (Bengaliska sötsaker, med betoning på SÖT) och tyckte lite synd om rickshawförarna som fått jobb i en stad med backar (resten av landet är helt platt). Vid den ena moskén fanns några gatubarn som bestämde sig för att följa efter oss när vi gick därifrån. Efter att ha sagt åt barnen att lämna oss i fred tyckte människor i vår omgivning att gränsen var nådd och en man gav en liten pojke en riktigt ordentlig örfil. Visst var det lite påfrestande att ha barnen i hasorna hela tiden, men att slå dem är inte okej för det. I Sverige skulle jag ha påpekat detta, men i en helt annan kultur där det är natrurligt att uppfostra barn så kan man inte reagera riktigt på samma sätt. Som tur var försvann barnen ganska snabbt!

Dag två började med en tur till ett sort buddhistiskt tempel utanför stan och ett par andra byggnader, varav en moské hade en damm med heliga sköldpaddor (jättefula!) utanför. Tillbaka inne i stan köpte vi lunch och intog den hemma i lägenheten tillsammans med vår lokale guide och hans assistent. På eftermiddagen hade vi stämt träff med en man som vi hört ägde en fartygsskrot. På bröllopet förra veckan hamnade vi bredvid en trevlig man som, när vi berättade att vi gärna ville se dessa fartygsskrotar, gav oss en kontakt till sin svåger som ägde en av dem. På fartygsskrotarna får de in gigantiska båtar som dras upp på stranden och monterqas ner till smådelar med enbart handkraft. Detta är ett mycket farligt och förmodligen giftigt arbete som varit omdebatterat i världsmedia för inte så långe sedan.

Denna Rumi, som ägaren till fartygsskroten kallas, visade sig vara en snuskigt rik (även i svenska mått mätt) bengal som tog med oss på diverse äventyr resten av dagen. Han hämtade upp oss i sin bil och körde först ut till sin familjs fartygsskrot och sedan till sin egen. Under resan pratade han på om allt möjligt, slängde ur sig ett antal grodor om klasskillnader, religion, människovärde och pengar. Fartygsskrotning har under den senaste tiden varit diskuterat och regeringen har just satt nya restriktioner kring verksamheten på rund av utsläpp, arbetsmiljö och så vidare. Detta uppsakttades inte av ägarna till skrotarna (finns 88 st runt Chittagong) och just nu har de gått ut i strejk. Jag vet nte hur många gånger Rumi påpekade att det INTE var några utsläpp i vattnet från båtarna och hur mycket fisk de kunde fånga alldeles bredvid skroten, men desto fler gånger han sa det ju mindre trodde jag på honom.

Vidare tog han med oss till en golfklubb belägen långt in bland gröna kullar. Det var ett ruskigt fint ställe och det kostade skjortan att vara medlem i klubben. Här bjöds det på mat och stackars Basja, assistenten som fått följa med oss av säkerhetsskäl) fick inte följa med in. ”Det här stället tillärt inte lokalinvånare”. (Om någon undrar så var Rumi definitivt född i området han också, men det tycktes inte spela någon roll.) Från denna klubb åkte vi sedan till Rumis nyköpta lägenhet på ca 700 kvadrat, penthouse i stadens riktigt fina inhägnade kvarter. Lägenheten var så stor att man hade behövt kompass för att kunna hitta runt själv och till detta hade han även en extra uteplats på lite över hundra kvadrat. Han hade redan avverkat tre arkitekter och var inte halvvägs till att kunna börja möblera än så han ville ha våra råd kring några detaljer han hade kört fast på. Kvällen avslutades sedan på ytterligare en klubb där ”lokalbefolkning” inte var välkomna, vilket inte kändes helt ok med mig. Jag var nära att vägra följa med in och säga att vi skulle gå någon annanstans, men svensk och väluppfostrad (hyfsat i alla fall) som man är vill man ju inte ställa till med en scen precis så det blev middag på detta ställe. Rumi är sannerligen en speciell man, trevlig men med många problem för samvetet.

Dag tre började vi på en buss som tog oss från Chittagong, längre söder ut, till Cox’s Bazar. Den enda riktiga turistort man har här. Ett ganska konstigt ställe att befinna sig på där stora hotellkomplex ligger sida vid sida med plåtskjul och sophögar, där den Bangladeshiska övre medelklassen shoppar suvenirer samtidigt som små pojkar sover i ett översvämmat skjul. Detta är stället ALLA Bangladeshier vi träffat tyckt att vi inte får missa... men jag skulle nog inte kalla det något vidare speciellt. Visst finns där världens längsta obrutna sandstrand (12.5 mil) men det är nog just det som finns och den står inte så högt i kurs med korkurrensen ens på öland. (vattnet kanske är varmare här iofs)

Vi valde att bege oss en knapp mil utanför själva byn/samhället/staden till Bangladesh enda eco-resort. Det var ett riktigt trevligt ställe med mycig stämning och bra service. Visst kändes det ganska konstigt att sitta och slappa, äta goda måltider och spendera pengar alldeles intill en liten by där man inte ens hade någon elektricitet och där några bodde under en pressenning. När vi, nyfikna som vi är, frågade en av grundarna visade det sig att intentionerna var väldigt goda och att de faktiskt ansträngde sig för att hjälpa och samarbeta med människorna i byn mådde samvetet lite bättre.
Om själva eco-resorten levde upp till sitt ”prefix” kan väl diskuteras i nuläget, men även på detta område var intentionerna goda och med tanke på att de som startat stället inte hade en aning om ekologiskt, hållbart, miljövänligt osv från början måste jag nog säga att de har stor potential. Att de arbetar i Bangladesh gör inte heller saken enklare, det går inte att driva något projekt som detta fort framåt här. Allt tar tid!

Efter två sköna lugna vilodagar med ruskigt god mat, fotbad i Bengaliska viken (det blåste för mycket för att bada hela sig) och uppvaknande till fågelsång begav vi oss tillbaka mot Dhaka. När bussen, en bit in på vår 12-timmarsresa, blev stående på grund av stormfällda träd över vägen kände jag mig myxket glad över att vi valt lyxbussen med extra stora säten och AC.

De få dagar som var kvar av veckan när vi kom tillbaka i måndags kväll har vi spenderat med vår kära utställning på jobbet. Det glädjande här är att den faktiskt börjar bli färdig! På fredag ger vi oss av på nästa äventyr. Det bli moské- och tempelsafari en bit nord väst om Dhaka tillsammans med våra arkitektvänner.

Hoppas att allt är bra hemma i Sverige och att du orkade läsa hela vägen hit ner!

Bröllop och annat skoj!

2010-05-26T16:22:00.002+02:00

Den enda helgdagen och början av den nya veckan har hållt hög galna saker nivå även den här gången. Till att börja med tog vi en ”burtaxi” (som man skulle kunna kalla dem) till tågstatione för att inhandla tågbiljetter. Vi kom in i en vänthall där ALLA skyltar var på bengali och det fanns typ 7 olika köer att välja på. Vi chansade och ställde oss i en kö var, så hade vi i alla fall dubbel chans på att befinna oss i rätt kö. Efter en stund förklarade någon att man som kvinna har rätt att gå före i kön, för att slippa stå och trängas med män. Vi tyckte detta kändes lite konstigt och stod kvar i köerna. När vi kom fram till luckan bad biljettförsäljaren oss att gå ut på perrongen och ta bakvägen in bakom luckan. Där hade de en kille som kunde översätta för oss eftersom den gamle skäggmurveln i luckan inte var så duktig på engelska. Där inne såg det ut som en mindre pappersinsamling så jag kan inte riktigt förstå att de hade någon som helst aning om var saker och ting fanns. Vi fick i alla fall våra biljetter tillslut till det enorma priset av 15 kr styck för en 6-7 timmars lång resa.
Efter detta åkte vi in till stans största marknad och kikade lite. Det sägs att det är hit man ska gå oavsett vad man behöver. De har allt, och jag tror verkligen det. Skulle det dock vara så att killen i just den lilla butiken du råkar fråga i inte har grejen så springer han snabbt iväg och hämtar efterfrågad vara i den butik den finns. Problemet med att åka hit var ju dock att det fanns en hel uppsjö av tygaffärer... jag har snart ingen aning om hur jag ska få med mig allt kul hem?!?
Efter att ha gjort av med lite pengar på marknaden åkte vi till arkitektkontoret för att prata lite med de som jobbar där. Vi satt en lång stund och tittade på projekt som de jobbat med och pratade om hur vi jobbar i Sverige jämfört med här och självklart ventilerades frågan; vad är arkitektur. Jag ska inte gå in på någon definition av det här för då kommer de flesta som läser den här bloggen stänga ner rutan. När vi var på kontoret råkade vi även nämna att vi tänkt åka till Bogra, en stad lite nordväst om Dhaka, och titta på gamla tempel var på de som har kontoret säger: då skulle vi kunna följa med, vi kan ta vår bil. Sedan gick de och hämtade en kollega som kom därifrån och hon erbjöd oss boende hemma hos sina föräldrar. Så enkelt var den resan fixad!

I lördags kom Lizette, den andra amerikanska läkaren som var här för tre veckor sedan, tillbaka från sjukhusbåten så på kvällen gick vi på italiensk restaurang och åt pizza. Den var faktikst riktigt god! På söndagen var hennes sista dag här i Bangladesh så vi passade på att äta middag tillsammans en gång till innan hon satte sig på planet till New York.

I måndags när vi satt på jobbet ringde kvinnan från arkitektkontoret oss och undrade om vi ville förja med på bröllop på tisdag kväll. Vi fick alltså ett dygns förvarning om att vi skulle på bengalisk vigsel. Riktigt spännande, men vad tar man på sig då? Skräddartiden var inte inbokad förrän dagen efter (dvs igår, samma dag som bröllopet) så det var bara att se till att salwar kameezen var tvättad och hyfsat slät.

Så igår kväll var vi alltså på vårt första bengaliska bröllop. Det var ett arrangerat äktenskap och brudparet hade tydligen träffats två eller tre gånger innan cermonierna började. Det vi var på igår var den sista ”officiella” cermonin av fyra och snacka om STORT bröllop!
Till att börja med höll vi på att missa hela grejern eftersom festen hölls inne på militärområdet blev vi som utlänningar inte insläpta och att fixa tillstånd skulle tydligen ta ett par dagar. Vi stod och käbblade med vakten i säkert en kvart eller mer, tillslut gav vi uppoch åkte till en annan grind och där visade det sig inte sitta någon vakt alls. Vi kom in! Utanför festlokalen såg det ut som ett nöjesfält ungefär. En tradition här är att sätta upp belysning när det är bröllop, ungefär som vi sätter upp julbelysning fast mycket mer! Inomhus var det dukat till middag och jag skulle tro att halva stan var bjudna. Det var MINST 600 gäster där men jag skulle inte bli förvånad om det var över tusen. Bruden och brudgummen satt uppe på en scen och det såg egentligen ut som de hade ganska tråkigt. Hela alltet var lite kaosartat och själva cermonin pågick samtidigt som de serverade mat till den första omgången gäster (fanns bara bord för runt 300). Vi hamnade i andra sittningen och fick sätta oss typ en timma senare. Vi åt så vi höll på att spricka av olika kött, ris, grönskaer och bröd. Det hela avslutades med en efterrätt som är typisk för Bangladesh, ungefär som väldigt söt risgrynsgröt. En närmre redogörelse för bröllopet får komma senare, nu måste jag tvätta klart och packa för vår resa.
Här kommer i alla fall två bilder:

Brudparet framme på scenen

En LITEN del av belysningen utanför lokalen.

Imorgon ska vi ta tåget ner till Chittagong, i landets sydöstra del. Där ska vi bli rundvisade av vår bengalilärares bror ett par dagar och sedan ska vi åka vidare ner till Cox’s bazar, världens längsat sandstrand och Bangladesh enda eco-resort. Vi ska ha semester!!!

Ha det så bra, så hörs vi när jag kommer tillbaka till Dhaka!

I Bangladesh händer det galna grejer nästan jämt...

2010-05-21T06:20:00.004+02:00

I förrgår kom grabbgänget i support staffen (springpojkarna) på kontoret och frågade om jag och Helena ville vara med och äta middag med dem på kvällen. Det tyckte vi läte mycket trevligt! De lagade mat Bengali style så vi tänkte att vi måste bidra med något också. Vi har ju inte sådär jättemycket köksredskap att tillgå, men vi har en micro och i den kan mna baka kladdkaka. Detta blev mycket uppskattat, killarna studerade noggrannt varje rörelse vi gjorde och nu sprider sig receptet över landet.

Igår var dagen då containern till Luxemburg skulle ha åkt. Vi har skickat ut alla saker vi är ansvariga för till varvet där de ska packas in i containern, men i detta under av organisation som vi befinner oss i har någon helt enkelt glömt att boka en container. Är vi förvånade... svar nej! Förhoppningsvis lyckas de få tag på en och kan skicka grejerna nästa vecka, vilket är ganska sent eftersom det tar 45 dagar för den att komma fram.

På eftermiddagen igår åkte jag och Helena till kontoret där de skulle tillverka våra kartor för utställningen. Det har varit en hel del trubbel kring dessa bilder, men vi lyckades i alla fall få med oss en skiva med bilderna på därifrån igår. Nu hoppas vi bara att de fungerar när vi öppnar dem på datorn i morgon.

Efter det besöket gick vi till en närbelägen marknad, som är mycket större än den vi har runt knuten. Vi tänkte mest kolla läget lite och se om vi kunde hitta någon rolig affär. Vi hittade ett par tygaffärer där vi köpte några roliga grejer. Plötsligt, när vi stod i den ena affären, kom en man fram och frågade var vi kom ifrån (vilket verkligen inte är ovanligt att någon gör) men när han hörde att vi var från Sverige började killen snacka svenska. Det var något otippat! Han bodde tydligen i Stockholm, eller hade bott där i fem år och var nu i Bangladesh, och jobbade på en indisk restaurang vid Medborgarplatsen. Vi pratade lite med honom och han introducerade någa vänner och bjöd in oss till sin brors kontor som låg tvårs över gången från tygaffären. Där inne ville de bjuda på whisky eller öl, vilket normalt sett är olagligt att dricka i det här landet, så vi tyckte det var lite märkligt. Vi tackade istället ja till en kopp te (inget ovanligt att folk i affärer bjuder på sånt) och satte oss inne i deras lilla kontor en stund. Efter ett tag där inne började vi inse att alkoholhaltiga drycker nog var deras bussiness. Folk kom in och köpte ett glas gin eller ett gals whisky, men för att få handla måste man ha ett speciellt tillstånd som upprättas av regeringen eller utländskt pass. Hur detta hänger ihop med förbudet att dricka alkoholhaltiga drycker har vi inte riktigt räknat ut än, men vi ska forska lite på det. Hea situationen var i vilket fall mcyekt komisk!

När vi skulle ta en rickshaw på väg hem fick vi en lite oväntad sightseeing i en del av Bharidhara som vi inte har sett innan. Killen körde en ganska lång omväg, vilket vi tror var för att undvika den värsta trafiken för han visste exakt vart vi skulle. Annars händer det ganska ofta att de säger att de vet vart man ska, men sedan cyklar åt helt fel håll. Det är tur att man oftast vet själv var man ska, åtminstonne ungefär...

Intresset var högt när kladdkakan snurrade i micron...

På marknaden säljer man allt. Just i denhär disken har man riktat in sig på fjärrkontroller till AC...

Eller fläktar och klockor...

eller grönsaker...

eller grytor...

Här har de lite av varje i matväg

Här säljs det ris och linser

och vissa små affärer blir man ju bara så glad när man går in i!

Idag regnar det ute... lite tråkigt, men ändå väldigt skönt för det blir inte riktigt lika varmt då. Själv sitter jag som vanligt på fredag morgnar vid frukostbordet och väntar på att Helena ska vakna samtidigt som jag blir uppäten av några envisa myggor. Den här helgen är det åter igen bara en ledig dag. Den ska vi spendera med ett fixa bilkjetter till vår semester nästa helg, kolla in stans största marknad och sedan åka till ett arkitektkontor på studiebesök.

Kram

Överaskningarna duggar tätt

2010-05-18T16:19:00.003+02:00

I lördags hade vi planerat att göra ett litet studiebesök på en skola där en av våra bekanta här nere jobbar. Tyvärr vaknade Helena med feber och kunde inte följa med så jag fick åka själv. Planen var att vår vän Tanzim skulle komma och hämta oss 8.35 (märk exaktheten i tidpunnkten, vilket är väldigt ovanligt i det här landet!) så när jag ställde fram frukost runt kl 8 och det ringde på dörren blev jag ganska förvånad. Det är ju inte precis så att folk här är kända för att passa tider. Min lugna sköna lördagsmorgon försvann och det blev genast bråttom att plocka ihop grejer, borsta tänder och annat.
När vi väl kom fram till skolan blev jag invisad på rektorns kontor där jag fick slå mig ner och svara på frågor om allt från utbildning till svenska matvanor och mina favoritfilmer. Efter detta gick vi på besök i alla klassrum och jag fick hälsa på barnen, alla mycket söta. Skolan har ett bra rykte i stan och det verkar stämma med tanke på att av en klass på 35 elever som gick ut i mitten på 90-talet håller 8 på att utbilda sig till läkare och 12 eller 13 till ingenjörer av olika slag.
Efter att ha besökt alla pågående klasser, klass 0-2 går mellan kl.7.30-10.30 och klass 3-5 mellan kl. 11.45-14.30, gick vi upp på översta våningen i skolbyggnaden. Där visade det sig att rektorn och hans fru som är vice vice rektor (titlar är MYCKET viktiga här) bodde. Jag fick äta frukost nummer två för dagen, vilket bestod av ett flottigt stekt ägg, roti (typ tunnbröd), grönsakscurry (inte kryddan curry som vi har i Sverige, utan en maträtt som kallas curry) som om inte detta vore nog så fick vi efterrätt också (till frukost!). Denna bestod av någonslags nudlar i mjölk och socker med mangobitar till. Det hela avslutades sedan med te och kex. Efter detta födointag gick vi åter igen ner till rektorns kontor för en pratstund, men nu utökades den lilla skaran med ytterligare tre avlägsna släktingar som var nyfikna på utlänningen. Under tiden jag satt där och pratade med dem bjöds det på te ytterligare en gång (ungefär en halvtimma efter den förra koppen) och när de första klasserna med barn slutat för dagen ställde alla lärare upp på skolgården för att ta foto med mig.

Eftermiddagen spenderade jag med att inhandla lite tyg och en sari. Jag har kommit fram till att en tygaffär här är helt fel ställe att stoppa in mig på. Jag undrar hur jag sak lyckas få med mig alla fina grejer hem? Jag menar, när man kommer in i en liten liten butik och hela väggarna är fyllda med ALLA nyanser av bommulstyger ordande i färgordning och de kostar 6 kr metern kan man ju inte låta bli att köpa på sig ett litet lager. (beställningar mottages i mån av plats)

Veckan på kontoret vill jag inte ens tänka på... så därför tänkte jag berätta för er att jag och Helena var på studiebesök på svenska ambassaden igår. Vi har träffat en tjej från Aneby här som praktiserat på ambassaden i tre månader (hon åker hem på fredag) så vi tyckte det kunde vara kul att gå dit och se var hon har jobbat den senaste tiden. Efter det gick vi och åt en bit mat tillsammans som ett litet hejdå. Annars börjar jag verkligen se fram emot vå lilla semester nästa vecka. Då är det långhelg så vi ska passa på att ta en tur ner till sydöstra delen av landet. Där ska vi träffa ytterligare någon släkting till vår bengalilärare i Sverige som ska visa oss runt i Chittagong (landets näst största stad) och sedan ska vi åka ännu längtre söder ut för att kolla in världens längsta sandstrand och bo på landets enda eco-resort.

Nedan följer några bilder från de senaste dagarna:

Ute vid organisationens varv, där vi var förra veckan, höll man på att förstärka och fylla ut flodbanken.

Snickarna på varvet är mycket skickliga. Här bygger de små varianter av båtarna för utställningen i Luxemburg.

Här kollar jag statusen på mangon, men den är inte riktigt till belåtenhet ännu. Inte på det här trädet i alla fall.

Här har vi tre otroligt söta skolelever i förskoleklass.

Alla lärare på skolan och jag som sticker upp längst bak. Först ville de ha mig längst fram, men insåg efter ett tag att de inte skulle synas själva då.

Kram på er!

En vecka till

2010-05-14T16:38:00.000+02:00

Ja, då var det kanske dags att skriva något här igen. Nu börjar livet i Bangladesh bli ordentlig vardag och ibland är det nästan svårt att skilja dagarna från varandra. Vi börjar inse att det inte är så lång tid kvar nu och därför blir schemat ganska välfyllt med saker vi vill hinna med att se och göra.

Veckan på jobbet har varit väldigt intensiv, mycket prövande för tålamodet och gett oss ett antal problem att lösa omgående. Tjejen som är ansvarig för planeringen av utställningen och som är vår handledare åkte till USA i söndags. Dit tog hon med sig ganska stor del av den övergripande kontrollen för vad som ska göras och vem som gör vad. På ett möte i måndags skulle vi försöka lösa det lilla bekymret med att lyckas få in alla saker i den fjuttiga lilla containaern soms ka till Luxemburg. Jag tror fortfarande ingen har någon som helts aning om hur allt ska få plats, istället slutade mötet med att jag och Helena insåg att saker som var planerade att skickas senare inte kommer kunna skickas senare på grund av att de är förstora. Därför blev det genast väldigt bråda dagar för oss vad gäller att producera planscher och kartor så att de kunde skickas nu. När vi då satte oss ner och började fundera kom vi fram till att underlaget till den största kartan har vi inte fått än. Det beställde vi från det nationella centret för geografisk information för undefär två veckor sedan och sedan skulle vår handledare (som nu är i USA på semester) bara bekräfta priset på den. Detta hade hon tydligen inte gjort innan hon åkte vilket betyder att vi inte kommer få någon karta förrän om typ två veckor... Ett smärre kaos är en bra beskrivning på hur organisationens planeringsarbete ser ut, men jag har bestämt mig för att ta sakern med ro. Eftersom problemen ligger på så måna andra ställen kan jag ändå inte göra så mycket åt saken ioch därför verkar det onödigt att slösa energi på att bli irriterad.

Igår spenderade vi dagen ute på organisationenes varv (läs: ett litet ställe vid floden där de bygger träbåtar och experimenterar lite med att bygga Bangladeshiska båtar i glasfirber.) i Savar, en liten bit utanför staden. Jag och Helena var där för att sortera och märka upp alla saker som vi skulle skicka med till utställningen och för att klargöra några frågor angående ett par upphägningsanordningar som skulle byggas av snickarna där. Platsen vi floden är otroligt fin och igår kom det stora tuvor av vattenhyacinter och flöt förbi. De såg ut som små jättegröna öar som sakta seglade fram, påväg mot det öppna havet långt, långt borta. Det var hysteriskt varmt hela dagen igår, så att bara försöka tänka fick en att svettas något helt otroligt. Man hann knappt gå ur bilen utan att tunikan var helt genomblöt. Så när vi kom hem igårkväll rasade vi i säng med kombinerad vätskebrist och värmeslag.

Idag har vi varit på shoppingtur. Det finns så otroligt många tygaffärer här och både bomullstyger och sidentyger är jättebilliga! Än så länge har jag lyckats hålla mig till ett enda tyg, men det kommer bli mer innan resan bär av mot Sverige igen! På eftermiddagen åkte vi in till stan och gick på National museum. Vi var där en kort sväng när organisationen hade sin utställning där i mars, men då hann vi aldrig gå och titta på de andra delarna. Idag tog vi ett varv där och bättrade på allmänkunskapen och Bangladesh lite. En av dagens lärdommar är att bladen vi köpte på marknaden förra veckan kallas Indisk spenat. En annan att pytonormar kan bli 6 meter långa. Kanske inte den viktigaste kunskap man kan stoppa in i hjärnan, men det är sånt som fastnar i mitt huvud.

Imorgon ska vi på studiebesök i en skola. Det ska bli kul att se hur eleverna har det en vanlig skoldag. Eller nja, vanlig skoldag kommer vi nog inte få se någon, när det kommer vita gäster på besök har de nog planerat något alldeles extra skulle jag kunna tänka mig. Skolan vi ska besöka är en primary school (ungefär låg- och mellanstadie för den som inte vet) där en av släktingarna till vår Bengalilärare i Sverige jobbar. Hon har pratat om att vi ska komma och hälsa på ända sedan vi kom hit, så det börjar verkligen bli dags nu!

Jag har fått flera rapporeter om kallt väder i Sverige, så här kommer lite av vår värme (för just nu har vi för mycket av den varan här).

VÄRME TILL ALLA!!!

Korthelg i trevligt sällskap

2010-05-08T17:49:00.004+02:00

Ja, just nu jobbar vi för fullt med utställningen som ska skeppas till Luxemburg den 15. Trots att det börjar bli kort om tid så känns det ändå som det finns en rimlig chans att få med saker som måste åka container i 45 dagar, alla andra småsaker ha skjutits upp och får åka resväskor lite senare. Mitt i se sista dagarnas intensiva planering ska den som är huvudansvarig, vår handledare, passa på att ta en månads semester vilket gör att det hela känns lite mer oklart. Ansvaret är nu utdelat på 5 personer varav jag och Helena är två som har ganska mycket att hålla ordning på, men vi ska försöka se till att det blir båtutställning i Luxemburg i sommar. Alla som har vägarna förbi det lilla, lilla landet borde gå och titta på Bangladeshiska båtar, de är riktigt fina!

I torsdags kväll råkade vi hamna på en baul konsert tillsammans med ett gäng från den svenska ambassaden. Konserten var speciellt anordnad för oss och tog plats på någons tak långt in bland gränderna i Dhaka. När vi kom dit blev vi som vita placerade på första parkett och det hela inleddes med att en barnteater sjöng ett par sånger och spelade ett drama. Efter det tog ett antal baul musiker och sångare över. (Baul är folkmusik typisk för Bangladesh och jag tror Helena lägger upp ett smakprov på sin blogg i morgon) De skakade loss ordentligt och bjöd in publiken att vara med och dansa. Det bjöds på Bengaliska små plockrätter och vi fick blomkransar runt halsen. Kändes lite som Hawaii. Fram emot natten visade det sig att de även bjudit in en DJ som spelade hiphop-musik för att underhålla sina utländska gäster. Vi var nog inte hemma och i säng förrän två, halv tre vilket är den senaste kvällen hittills här borta.

Igår spenderade vi förmiddagen vid poolen på Nordic club, en vila vi var väl värda efter en hård arbetsvecka. Där ifrån tog vi, tillsammans med Kristin (praktikant på svenska ambassaden) och hennes två kompisar en MYCKET LITEN taxi till botaniska trädgården. Det var en lång, trång och svettig resa men det var skönt att vandra runt bland träden där ute och njuta av lugn och ro. Jag skulle väl inte vilja påstå att trädgården skulle kunna mäta sig med botansika hemma precis, men den var i alla fall grön och lummig. På marken sprang det runt några djur som såg ut om en blandning mellan en ekorre och en iller och högt uppe i träden hängde massor med fladdermöss och sov. Vi promenerade utefter gångvägen tillsammans med vår självutnämnde guide och hans kompis när det plötsligt kom en ung kille emot oss. På bröstet på hans T-shirt stod det Vätternrundan och på ryggen, ”Vi ses i Motala”. Vi tittade förvirrat på varandra och skrattade lite. Hur i hela friden hamnade den här?!? Det hela blev ännu mer komiskt när det idag dök upp en kille på jobbet med exakt likadan tröja... Hur många vätternrundan-tröjor har Sverige skickat till den här staden och hur stor är chansen att vi ska se två av dem två dar i rad?

Sex personer i en vääldigt liten bil = trångt och mysigt

Fladdermöss och åter fladdermöss

En kvinna som samlade pinnar i parken

Stadens skrammel och buller kändes avlägset inne i parken

På kvällen igår gick vi tillsammans med samma tjejer som var med i botaniska till en indisk restaurang. Det var en riktigt fin restaurang och i bengaliska mått mätt var det ganska dyrt ändå, men egentligen var maten billigare än en lunchlåda i kårhuset. För att sätta det i bangla perspektiv kan jag säga att jag för samma pris äter lunch på jobbet i 8 dagar.

Så fort gick den endagshelgen och idag var det tillbaka på kontoret för de sista förberedelserna innan båten avgår mot Europa.

On top of the world?

2010-05-04T16:55:00.003+02:00

En kväll för ett par dagar sedan stod jag på vår takterrass. Själva terrassen är inte mycket att hurra för, det är mer ett tak man kan gå ut på, men det är väldigt skönt att vara där uppe.
Ovanför huvudet välver sig en mörk kvällshimel med några tappra stjärnor som orkar konkurrera med stadens ljus och en stor klar fullmåne som lyser upp. Det är alldeles lagom varmt i luften och en svag bris kittlar lite i ansiktet. Framför dig breder sig en matta av oregelbunden bebyggelse ut. Det är höga hus med 10-12 våningar, små skjul som knappast står upp. Någonstans lite längre bort finns en liten damm igenvuxen av vattenliljor/vattenhyacinter och på den kopparröda grusplanen intill spelar några killar cricket.
Klockan är halv tio på kvällen och natten närmar sig, men det betyder inte att verksamheterna ute på gatan stannar av. I bilverkstaden alldeles neranför sitter två killa och svettsar, mannen som säljer bröd, kex och tuggumin sitter och halvsover i sitt stånd, lite längre bort står kanske 150 personer och väntar på bussen (hoppas de väntar på olika!), fem kor kommer springande på vägen och bilarna rusar förbi ilsket tutande precis som vanligt, men uppe på taket känns ljuden och kaoset från det intensiva gatulivet ändå lite avlägset. Känslan av att stå där uppe väcker nya tankar och människorna som rör sig neranför kryper nära på ett personligt sätt.
Undra hur många timmar om dagen killarna i den fallfärdiga verkstaden spenderar på att laga bilar?
Undra hur mycket mannen i ståndet tjänar på det han säljer? Räcker det för att ge mat åt hans familj?
Går killarna som spelar cricket i skolan eller är det dem jag på dagtid brukar se från kontorsfönstret sortera skräp och flyga drake?
Vart är alla människorna i busskön påväg? Har de något hemma och någon som väntar på dem?
Ja, man kan ställa sig hur många frågor som helst och ändå aldrig få något svar. Det jag med säkerhet kan säga är att jag själv, när jag tittar ner på staden, inser vilka otroliga möjligheter jag har. Jämfört med många av människorna där neranför så har jag hela världen för mina fötter, men vad göra jag egentilgen av den möjligheten?

Något vi har pratat om lite här borta är hur det blir att komma hem. När vi åkte ner var vi helt inställda på att allt kommer vara annorlunda och det kommer ta tid att vänja sig vid och förstå hur saker funkar. När jag kommer tillbaka till Sverige förväntar jag mig på något sätt att allt ska vara som vanligt, men jag börjar mer och mer tro att den omställningen jag möter då kommer bli svårare. Visst kommer det inte vara någon större skillnad på saker i Sverige, spårvagnen kommer gå som vanligt, affären har extrapris på tomater och sopgubben kommer med jämna mellanrum, men det är just det... Jag kommer att ha förändrats och därför kommer saker som fortfarande är som vanligt inte vara som vanligt längre.

Kram på er!

Bilder och film!

2010-04-29T08:56:00.002+02:00

Kitchuri (ris och linser) med chiliomelett till frukost. Kanske inte hur jag skulle startat dagen hemma...

Utsikten fran sjukhuset forra gangen vi var dar.

Utsikten fran samma plats senaste gangen... Vattnet har stigit med nastan 2 meter pa en manad. Med andra ord: det regnar i Himalaya

Glada barn som just slutat skolan for dagen.

En liten filmsnutt med stadsbilder som efterfragats. Innehaller bilder fran gatan utanfor vart fonster, rickshawturer genom bazaaren och genom diplomatomradet, avslutas med ovadret i tisdags. Lagg marke till sista sekunden... det var nara!

Lite av varje

2010-04-27T16:05:00.003+02:00

I onsdags begav vi oss med buss och båt tillbaka upp till Chilmari i nordöstra delen av landet tillsammans med sex arkitektstudenter och två polacker (tveksamt om de två ens själva vet hur de hamande där) för att visa dem runt. Efter en heldag, typ 7-19, kom vi äntligen fram till sjukhusbåten EFH där vi skulle bo. Det var intressant att komma dit igen och se hur mycket och hur fort saker faktiskt ändrar sig där ute. Vattnet hade stigit nästan 2 meter sedan vi var där förra gången.
Vi spenderade två dagar ute på öarna och Helena och jag gjorde vårt yttersta för att få grabbarna att förstå hur man gör när man kommer i tid. Detta arbete visade sig igår ha betalat sig ganska bra, när alla kom i tid till vårt möte. Vi försöker nu sakta men säkert veva igång utställningsprojektet samtidigt som vi sköter vår ursprungliga uppgift. Just idag känns det ganska hopplöst att hinna klart med allt i tid, man jag hoppas att ljuset i tunneln visar sig när vi kommer igång på allvar.

När vi kom tillbaka till kontoret i söndags fick vi en mycket härlig överaskning! Det visade sig att vi hade fått en liten leverans från USA. Leveransen, eller snarare presenten, innehöll grovt bröd, två paket fullkornskex och en hallonmarmelad och kom från vär kära vän Shanti. Detta var något som hjälpte till att fylla på batterierna efter resan. Jag är ganska säker på att mackan jag åt till currysoppan den kvällen var den absolut bästa jag någonsin har ätit. Det var faktiskt tuggmotstånd i den! Det enda bröd som finns här är av typen ljusare än ljusaste formfranska, så förstå hur gott det var med fibrer!

Vädret här borta har börjat ändra sig lite nu. Tidigare har det varit soligt och fuktigt, men regnfritt. Den senaste 1,5 veckan har det fallit lite regn på nätterna men varit uppehåll under dagtid. En kväll på båten fick vi se vårt första åskväder lysa upp himlen. Det var riktigt häftigt! Molnen höll sig på lagom avstånd från oss och de flesta blixtarna höll sig inne i molnen, därför blev det inte heller något muller. Igår kväll fick vi däremot höra på muller. Jag gjorde mig redo för att springa en runda, tittade ut genom fönstret och såg att det blixtrade någonstans långt borta, tänkte att det inte var så farligt än och begav mig ner för trappan (vi bor på våning 3). När jag kom ut genom dörren möttes jag av ett dammoln och stark vind. Jag hann ett halv varv runt kvarteret innan det började droppa riktigt stora droppar men där fick jag vända tillbaka. Vilket var en väldans tur att jag gjorde för när jag kommit innanför dörren började det ÖSREGNA och åskan kom nrämre. Bilxtrarna lyste upp himlen väldigt vackert och tänk om man skulle kunna få med det på film... Jag gick ut på balkongen (som är ganska inbygd) och filmade en stund, så helt plötsligt hamnade jag MITT i ovädret. Jag har ingen större lust att fundera på vad som hade hänt om jag stått på en balkong på kontoret (50 meter längre ner på gatan) istället. Milt sagt kan man uttrycka det som att vi har varit strömlösa där hela dagen idag eftersom blixten slog ner i ledningsstolpen alldeles utanför. För att lugna alla som vid det här laget blivit ganska oroliga så har jag inga men alls av detta (kanske lite lomhörd)och ska hålla mig borta från balkongen vid nästa oväder. Även om jag inte gillar åska i vanliga fall så var det ganska häftigt att se på nära håll.

Igår kväll kom nästa amerikanska lärkare som ska vara här och göra ungefär samma sak som Shanti gjorde. Hon bor tillsammans med oss här på organisationens guest house den närmsta veckan. Vi har lovat att visa henne runt lite i staden eftersom vi ses som gamla i gemet här nu. Det ska bli kul att lära känna henne och snart kanske man har ökat på anlednigen till att åka till NY.

Hoppas att våren är i full gång hemma nu!
Kram

(Till alla som saknar mig något helt fantastiskt: vi har idag avverkat halva tiden i Bangladesh. Jag har inte bestämt än om jag ska fira eller sörja...)

Tillägg onsdag 28 april:
Eftersom ovädret orsakade vissa bekymmer med elen på kontoret så kunde jag inte publicera detta igår och kan därför göra ett litet tillägg om dagens övningar. Utan el fick vi inte speciellt mycket gjort på kontoret igår och därför gick vi idag dit med förhoppningen om att kunna ta ifatt lite, men ack så fel man kan ha!
Dagen skulle börjat med ett möte, men eftersom en av deltagarna kom en halvtimma sent till jobbet och BARA skulle kolla sin mail innan kom det inte igång. Lagom till att alla var redo för mötet gick barndlarmet och hela bunten fick springa ut på gatan. Det visade sig senare varit en mindre brasa på grund av något elfel i köket. Efetr detta luktade det pyton i hela lokalen så vi lyckades slutligen samla dem som skulle vara med på mötet och ta oss över till guest houset, där vi bor, för att ha mötet i vårt för utställningen tillfälliga kontor i hallen. Vi började mötet och det funkade bra i säkert 15 minuter sedan fastnade vissa av deltagarna i en låååång diskussion om saker som vi redan bestämt för en vecka sedan. Därefter blev vi nog avbrutna fyra fem gånger för, vad jag och Helena börjat kalla, mellanmöte. Mellanmöte är när någon av mötesdeltagarna mitt i en diskussion går iväg och börjar prata med någonannan en kvart för att sedan återvända till det möte man egentligen var på. Detta innebär att resterande mötesdeltagare snällt får sitta kvar och vänta. Tacka vet jag organiserade och effektiva Sverige om man vill ha någiot gjort. Det är ganska frustrerande att jobba mot en deadline när man får spendera mycket onödig tid med att bara vänta på folk... Ett test för tålamodet!

Utlovad film och bilder kommer imorgon, om det finns ström på kontoret.

Nu är det läggdags här, God natt!

Bengali-logik...

2010-04-19T18:16:00.001+02:00

Enligt den första planen... eller, nej. Enligt den första plenen för det projekt vi nu är satta att göra (det ändras ju lite med jämna mellanrum) skulle vi spendera 9 timmar på buss och båt idag för att ta oss till Chilmari. Så blev det inte riktigt. Den äkta Bengali-logiken (som vi nu börjar vänja oss vid)slog till och planerna ändrades igår. Precis innan vi skulle gå hem från jobbet fick vi reda på att arkitekten som skulle arbeta tillsammans med oss i utställningsprojektet inte kan vara med, vilket betyder att jag och Helena blir helt ansvariga för den delen. Till vår hjälp hade de i alla fall fixat några (just då mycket oklart hur många) bengaliska arkitektstudenter som skulle hjälpa oss. Vi ojade oss lite och tänkte att ”det här kommer bli mycket jobb” men samtidigt känns det som en rolig utmaning och det är kul att de litar så mycket på oss och låter oss sköta det här. Eftersom vi nu blev helt ansvariga och vi fortfarande inte visste vilka studenter som skulle hjälpa till kunde vi ju naturligtvis inte åka iväg på studieresa idag utan detta sköts upp till på onsdag.

Idag har varit en dag av möten. Vi började med att gå igenom våra tankar om utställningen med vår handledare, sedan fick vi presentera de grundläggande idéerna för Runa (grundare av organisationen) och slutligen hade vi ett möte med de studenter, bara killar, som ska hjälpa till. Anledningen till att det bara är killar som ställer upp är att projektet innefattar en resa utanför staden, vilket flickorna inte tillåts göra utan sina föräldrar. (Tack, gode Gud att jag är född i Sverige!)
Detta betyder alltså att jag och Helena har sex bengaliska killar att ”bossa runt” (citat från vår handledare). Det intressanta här är även att VI ska guida dem runt i deras eget land. Vi ska ta med dem till en av sjukhusbåtarna vi besökt tidigare och visa dem de ekonomiska och geografiska utamningarna människorna lever med där och organisationens verksamhet.

Bengali-logiken för en osökt tillbaka till en frekvent återkommande fråga de senaste två månaderna: HUR HAMNADE JAG HÄR? Vi har ställt oss denna fråga otaliga gånger under tiden här nere eftersom man hela tiden hamnar i situationer man aldrig skulle kunna föreställa sig själv i. Det är lite det som är tjusningen och utmaningen i att vara här. Det är omöjligt att veta vad som väntar runt nästa gathörn och hur jag kommer att hantera det jag ställs inför. Helt enkelt ett väldigt bra sätt att testa sig själv och lära sig en massa nya saker!

Gott nytt år!

2010-04-16T05:55:00.000+02:00

Ja, så här två dagar in på det nya året är det väl på tiden att jag önskar alla er där hemma ett gott nytt 1417! Vi firade nämligen den Bengaliska nyårsdagen här i onsdags med helgdag och stor fokfest på stan.

Men låt oss börja från början av veckan och se vad som faktiskt har hänt. Den här veckan började vi bygga på den första modellbåten vi ska göra innan vi åker här ifrån. Jag tror att den kommer att bli riktigt fin, om vi bara får tid till att göra den. Det är nämligen så att vi även lyckats bli lite huvudansvariga för en del av utställningen soms ka skickas till Luxemburg snart. Friendship samarbetar med ett arkitektkontor här i stan som skulle bygga någon modell och kolla lite på den del av utställningen som ska beskriva organisationens verksamhet och Helana och jag skulle sitta med som lite rådgivare med europeiskt perspektiv, men vi blir mer och mer delaktiga i hela planeringen. Så nästa vecka (på måndag eller tisdag) ska vi åka, tillsammans med den ansvariga arkitekten från kontoret och ett antal studenter, tillbaka till en av sjukhusbåtarna uppe i floden. Komiskt nog är det vårt ansvar att guida ett antal bangladeshier i deras eget land. I vilket fall ska det bli skönt att komma tillbaka ut på landsbygden, det är så vackert!

En kväll i början på veckan tog vi en shoppingtur för att införskaffa nya kläder till nyårsfesten. Alla har vitt och rött på sig denna dag och ingen av oss kunde uppbringa ens ett par strumpor i rött. Därför tog vi en tur till ett shoppingcentrum för att spana in läget. Att hitta en snygg salwar kameze (egentligen ska man ha sari på sig, men den vet inte vi hur mna gör med) i dessa färger var en riktig utmaning, de flesta som vi hittade såg ut som gamla julgardiner eller hade massor med plajetter och glitter. Inte så svenskt, helt enkelt. Tillslut lyckades vi i alla fall hitta var sin som vi kunde tänka oss bära.

Firande av nyårsdagen börjar redan kl 6.00 på morgonen och vi var inbjudna att följa med Sanjida och Tanzim under dagen. Eftersom vi skulle träffas hemma hos Sanjida och det tar oss ugefär en timma att ta oss dit bestämde vi oss för att börja lite senare. Vi skulle åka hemifrån kl 7 med en kille från kontoret, men på grund av trafikläget kom vi inte iväg förrän 8. Vi åt frukost hemma hos Sanjida innan vi drog iväg till Liberation War Museum för att lyssan på traditionella dikter och sånger och se traditionell dans.
Väl här lyckades vi, enligt vår handledare, även komma med på nationell tv. Vi jobbar hårt på att bli kändisar i det här landet. Efter invigningen av utställningen på National museum var vi med på bild i tidningen och vi tenderar fortfarande att dra till oss publik ute på stan.

Från muséet tog vi en tur genom universitetsområdet för att kolla in folksamlingen och känna på stämningen sedan gick vi till en litenmässa/marknade med hantverk av olika slag. Där mötte vi även upp en stund med en annan kille från kontoret och hans fru. Vi fortsatte vårt firande med ett litet snabbesök på organisationens egen utställning innan vi åkte på lunch hos Sanjidas moster och hennes man. De är båda två arkitekter och har ett kontor, inte så långt ifrån där vi bor. Vi kommer att gå tillbaka dit fler gången för att se hur de arbetar. Vi hade även MAXIMAL tur denna dag! Under vår vistelse här vill vi verkligen besöka parlamentsbyggnaden som är ritad av Louis Khan (för er som inte vet, så är han en väldigt känd arkitekt) men för att kunna komma in i byggnaden behöver man tillstånd av någon som jobbar där, vilket inte är så lätt att få. Men, när vi satt på arkitektkontoret i onsdags visade det sig att de just skulle få besök av en kvinna som: 1 är utbildad arkitekt och 2 är parlamentsledarmot. Så när hon kom förbi hälsade vi så snällt på henna och frågade om hon kunde ge oss tillstånd, vilket hon lovade att fixa! Till vår stora glädje erbjöd sig mostern att förlja med som vår guide. Ibland ska man ha lite tur!

I går skulle vi åka in till stan för att inhandla mer modellmaterial till båtarna, därför hade vi bokat kontorets bil från kl. 10, men tidsplaneringen i det här landet kan gå en lite på nerverna ibland och vi kom iväg runt klockan 12... Marknaden dit vi åkte var gigantisk och det fanns allt man kan tänka sig (ur ett Bangladeshiskt perspektiv i alla fall) men eftersom vi kom iväg så sent hade vi inte så mycket tid att avndra runt där. Efter marknaden gjorde vi ett besök på det andra arkitektkontoret för veckan. Vi skulle på ett möte med arkitekten vi ska samarbeta med och ficka samtidigt kolla in deras kontor.

Idag är det fredag, igen, och vi ska passa på att njuta av ledigheten som den här gången vara i hela två dagar! Jag tror jag ska inleda helgen med att tvätta... 42 grader och 67% luftfuktighet gör att kläderna man har på sig är blöta av svett efter en halvtimma utomhus.

Än en gång, Gott nytt år!

Morgon i Dhaka

2010-04-09T06:17:00.000+02:00

Klockan är lite över nio här, det är mulet utanför fönstret och på gatan nedanför väsnas trafiken inte riktigt lika mycket som vanligt. Det är fredag morgon och det är HELGDAG! Helena ligger fortfarande i sängen och sover så jag har smugit mig ut och sitter i matsalen med fläkten surrande alldeles ovanför huvudet. Det här är en dag som vi ska njuta av! Bortsett från vår lilla resa förra veckan, som inte precis var utvilande, har vi bara haft 5 hela lediga dagar sedan vi kom hit. Allt har flutit på väldigt fort hela tiden och med tanke på att varannan helg bara har en ledig dag, som den här till exempel, ska vi njuta extra mycket idag. Frukosten ska piffas upp med solmogen annanas, den är så söt att man kan känna doften av den på flera meters avstånd och smakar helt obeskrivligt gott! Efter det ska vi bege oss till Nordic club för att sola och simma. De har en liten, men ändå, en pool där det är tillåtet att bara ha badkläder på sig. Annars gäller full påklädnad här när man är på badplatser, speciellt för kvinnor. Som de vattendjur vi är bägge två ska vi även passa på att simma och få lite motion i den lilla bassängen. Träning är inte heller helt lätt här borta. Vi har en park i närheten dit man skulle kunna gå och springa på kvällen, när det inte är riktigt lika varmt längre, men även där är det inga bara knän och axlar som gäller. Svettigt! Parken är inte heller så stor så man tröttnar ganska snabbt på det där 500-metersvarvet.

Det har redan gått en vecka sedan vi kom tillbaka från Sylhet och jag får fundera på vad vi gjort sedan dess. Jag tror man skulle kunna se det som att vi börjar få någonslags vardag här i Dhaka. Vi har i vilket fall varit på kontoret varje dag den här veckan. Där har vi nu lyckats styra upp våra arbetsppgifter lite, så läget är inte riktigt lika förvirrat längre. Under den gångna veckan har vi jobbat med att göra CAD-ritningar (datorritade ritningar för er som inte är insatta) av de bägge sjukhusbåtarna som vi besökte i Gaibandha och Chilmari. Det har varit en utmaning att få till detta eftersom underlaget vi fått av organisationen inte har varit uppdaterat och många ändringar av båtarna gjorts sedan de ritades. Det mesta börjar i alla fall arta sig nu och imorgon ska vi börja bygga modell av den ena båten.

På kvällarna här hinner man inte så mycket mer än att gå till marknaden och laga mat. Eftersom det är varmt och vi inte har så stora möjligheter till förvaring av matvaror går vi ganska ofta till marknaden efter jobbet. Ska vi bara köpa basvaror som frukt, grönsaker, bröd och ägg så finns det en lokal marknad 200 meter bort, men vill man köpa andra saker får man ta en rickshaw (cykletaxi) för en 2-3 kronor ett par kilometer bort. Där finns det större marknader och några vanliga mataffärer, som vi är vana vid i Sverige.
Den här veckan har vi dock gjort två lite större äventyr efter arbetsdagarna. I tisdags tog vi en långpromenad ner till cirkel ett och cirkel två, som de små centrumen här i närheten kallas. Vi var på jakt efter en bokaffär där vi kunde köpa en guidebok över Indien så vi kan börja planera vår lilla semester där. Vi stannade även till vid en av de större markanderna och köpte lite grönsaker och grejer. I onsdags gick vi på bio tillsammans med Tanzim (släkting till vår Bengalilärare i Sverige), Sanjida (tolken) och en av hennes vänner. Vi såg en film från Dollywood (filmindustrin i Bangladesh, som är ganska stor) vilket gjorde att vi var lite oroliga för hur mycket vi skulle förstå. Det gick trots allt förvånansvärt bra att hänga med på de lösryckta bengaliska fraser och ord vi kan. De hade även random subtitles på engelska. Ja, de var verkligen random! En halv mening här och en halv mening där. Historien i filem, var som oftast i filmer här, en kärlekshistoria. Den handlade om en rik kille som blev kär i en jättefattig flicka och de bekymmer som uppstod då. De beskrev den Bangladeshiska kulturen och miljön på ett mycket bra sätt och jag kände igen mig i mycket redan efter lite mer än en månad här.

Nej, nu ska jag fixa frukost och sedan väcka Helena.
Ha en riktigt bra sista dag på veckan och kommande helg allihopa!

äntligen bilder!

2010-04-05T05:44:00.008+02:00

Nu kommer en liten uppdatering med bilder, äntligen!

För alla lastbilschaufförer, det är såhär bilen ska se ut!

Cykeln är bra till det mesta, anväds ofta som transportmedel, inte bara för människor.

även båten fungerar bra för transport av olika saker.

livet ute på öarna var härligt! här är en vy från stranden vid en av sjukhusbåtarna.

Det här är utsikten från vår balkong i Gaibandha. Palmer med kokosnötter i!

Landskapet här är öppet och stora delar består av risfält.

Mera ris, bilden är tagen från tåget på väg upp till Sylhet.

Teodlingarna vi cyklade igenom var böljande och gröna. De som arbetade där tjänade 48 thaka (knappt 5 kr) för att handplocka te 8 timmar.

Vi drack te i fem lager, man kunde faktiskt dricka ett lager i taget! Man fick lite dåligt samvete när vi betalade 50 thaka, alltså mer än en teplockares dagslön, för ett glas och tyckte det var billigt.

Shanti på djungelpromenad i Lowachara nationalpark.

Palmer från nationalparken.

Finn tre Gibbonapor!

Här följer ett litet filmklipp från resan till Sylhet. Ursäkta den taskiga inspelningen och klippningen, men jag hoppas det ger en liten bild av en annan verklighet.

I’m married, I’m a vegetarian and yes, I DO have a guide!

2010-04-03T15:58:00.000+02:00

Den här veckan var planerad som en liten minisemester tillsammans med Shanti och Sanjida. Vi hade bestämt att vi skulle åka tillsammans upp till Sylhet, som ligger i nordvästra delen av landet. Men som vi börjar lära oss nu så går saker i det här landet sällan som man har tänkt sig. Sanjida, som skulle förlja med som vän och reseguide, kunde helt plötsligt inte följa med så det blev två svenskar och en amerikan som gav sig iväg på äventyr. Äventyr är definitivt rätta namnet eftersom ingen av oss är speciellt duktig på bengali, de flesta inhemska pratar dålig engelska och vi hade inte precis någon förplanerad resrutt med bokningar och grejer.

I vilket fall så hoppade vi på ett tåg och efter en sju timmar lång resa hade vi tagit oss de ungefärliga 25-30 milen upp till Sylhet. Där börjqade vi med att tappa bort Shantis mobiltelefon redan på stationen, sedan tog vi en CNG (minitaxi) till ett av de sunkigaste hotell någon av oss bott på och spenderade natten där. Följande dag började med en frukost för tre personer på en liten restaurang till det hutlösa priset av 79 taka (motsvarande 7,90 kr). Vi tittade på ett ganska känt tempel i staden och blev förförljda av några barn som tiggde pengar. Det känns riktigt svårt att avfärda alla de människor som tigger pengar här, för man vet att man har så mycket mer än dem, men man kan inte ge alla och satt i relation till var saker kostar så är jag väl inte stenrik i Sverige heller.

Efter en promenad runt staden blev det en riktigt skumpig busstur på ungefär två timmar till Srimangal. Detta är en liten stad i hjärtat av tedistriktet här. Vi bosatte oss på BTRI (Bangladesh The Research Institute) vilket var ett mycket fint och lugnt ställe som uppskattades av oss alla tre. Vi blev runtvisade i närområdet av en kille omnämnd i Lonely Planet-boken och dagen eftre hyrde vi cyklar av honom. Kankse inte de häftigaste och nyaste cyklarna precis, men vi lyckades ta oss en ganska bra bit på dem. Vi cyklade genom djungel, stora teodlingar och fruktodlingar för annanas, lime, jackfrukt och bananer. Utmed vägen hittade vi även gummiträd och så stannade vi vid ett litet skjul och drack te. Te kännt från området för att de serverar fem olika smaker i fem lager i samma glas. Häftigt!

Eftersom vi bodde väldigt nära en nationalpark passade vi på att ta en promenad genom djungeln. Vi stötte på ett antal riktigt giftiga spindlar, jättestora myror, en mängd fantastiska fjärilar, ödlor och andra småkryp. Vi hade även turen att få se apor svinga sig bland grenarna. Jag som tycker att ormar är ett av de mest otrevliga djur som finns på denna jord spenderade ganska stor del av tiden med att vara nervös för att jag skulle springa på en sådan, men vi klarade oss ganska bra... tills vi nästan var tillbaka ute på huvudstigen och jag började slappna av lite. Då hördes ett prassel alldeles bredvid stigen och en illgrön meterlång sak kom ringlande. USCH! Det sades även att det skulle finnas pytonormar, men dem lyckades vi som tur var undvika.

Som vit är man ganska uttittad redan från början i det här landet, men tre tjejer som är ute och reser ensamma är ännu mer ovanligt. Jag vet inte hur många gånger under resan (och innan också) vi blev utfrågade om eventuella makar, resesällskap av manlig karaktär, ursprung och annat och alla våra svar mottogs med ojanden och påpekanden om att vi som kvinnor inte kan åka runt själva. Tillslut trötnade vi på detta och meningen ”Jag är gift, jag är vegetarian (det går nästan inte äta någon annan mat från restauranger) och ja, jag HAR en guide!” har liksom fått följa med som ett litet ledord under resans gång.

Nu är vi tillbaka i huvudstaden igen och har idag försökt fira lite påsk så gott vi har kunnat. Vi började med frukost på Nordic Club, en riktig frukost i Svenska mått mätt, sedan tog vi en liten shoppingtur och åt choklad. På vägen hem stannade vi vid en internationell mataffär och till vår mycket stora glädje hittade vi philadelphiaost där. Den var SVINDYR, men när man bara har ätit marmelad eller bananer på mackorna en månad var det värt varenda en av den 45 kronorna!
Vi har även vinkat av Shanti idag eftersom hon flyger hem till NY nu. Imorgon är det ny arbetsvecka och tillbaka till kontoret, vilket känns konstigt när man vet att det är helg hemma i Sverige.

Jag vill inte vara fotomodell!

2010-03-28T18:38:00.002+02:00

Efter att nu ha gjort en fjärdedel av vår tid i Bangladesh har man börjat förstå hur kungen har det. Att folken som bor ute på öarna där vi var förra veckan inte har sett så många vita människor är väl kanske inte så konstigt, men att folk i huvudstaden tycker att vi är så otroligt exotiska här känns lite konstigt. Vart vi än rör oss ute på mårknaden eller till och med i trappuppgången så vänder sig många om och tittar en gång extra. På gatorn är det många som tar uoo sin mobiltelefon för att filma eller ta bilder på oss. Detta börjar man nästan vänja sig vi lite nu. Dett är bara att spela med och vinka, så blir de ännu gladare. Det mest extrema hände oss i fredags. Det var Independence day här och massor av folk på stan. Jag, Helena, Shanti, Sanjida och en av hennes kompisar var runt på olika ställen på stan och kollade in firandet. När vi ändå var i närheten passade vi även på att titta förbi ett mycket känt fort. Vi var trötte efter en lååång promenad och tänkte sätta oss och vila några minuter på den stora gräsmattan där. Jag vet inte ens om vi hann sätta oss ner innan vi hade en ring med MINST 50 personer runt oss på max 30 cm avstånd som fotar och filmar utan att fråga. En vakt kom till vår undsättning för att försöka jaga bort folk, men de flyttade sig typ en meter längre bort så tillslut gav vi upp och gick därifrån. Det är här man inser hur det känns att vara kung eller något i den stilen. Inget jag skulle vilja uppleva varje dag precis! GALET var odet!
Efter en månad börjar man även tröttna på riset... Jag trodde aldrig att en vanlig tråkig pasta med tomatsås kunde smaka så fantastikt som den gjorde ikväll trots en liten miss i kryddningen. Vi får ungefär samma mat till lunch varje dag här. Det är ris med någon grönsaksröra oftast bestående av potatis, lök, pumpa och så chili så klart. Chili har man i allt här! Det jag saknar mest av allt är nog en riktig ordentlig svensk frukost. Till detta sververas det ägg, fisk eller kyckling. Det är väldigt skönt att vi kan laga egen mat på kvällarna för annars hade vi fått samma sak då också. Nu blir det spenatsoppa, varma mackor eller wok och ganska ofta pannkakor istället.
Imorgon ska vi åka iväg på en liten minisemester, som utan att vi visste om det blev ett litet påsklov. Vi ska åka upp till tedistriktet i landets nordöstra del några dagar och utforska djungeln lite. Hälsa på aporna.

Och för alla er som undrar hur det gick med min mage så är den på betydligt bättre humör nu.

Återkommer med rapporter om vårt lilla äventyr så snart jag kan!

Oorganisation och svarta snorkråkor

2010-03-23T17:18:00.003+01:00

AHHHHHHHH!!!!
Idag har varit en dag av frustration. I morse skuttade vi upp glada och nöjda eftersom det var den stora dagen när organisationens båtutställning på Nationalmuseum här i staden skulle öppna. Jag tänkte att det skulle bli en spännande dag och att vi skulle få åka dit och lära oss en massa nya saker. Tanken var att vi skulle åka till muséet och vara med på invigningen och sedan pka tillbaka till kontoret med större delen av personalen, men så blev det inte riktigt... När vi kom dit och ju längre dagen gick visade det sig att vi skulle vara med och hjälpa till med olika saker. OK, tänkte vi. Det klart vi kan ställa upp lite. Det skulle vi inte ha tänkt!
För det första så var hela dagen ett fantastiskt kaos. Trots att utställningen öppnade idag och presskonferensen var förra veckan så var inte all information och alla texter som skulle ställas ut färdigskrivna. Helena och jag fick vissa texter tilldelade oss som vi skulle ansvara för. Att ta reda på fakta själv och formulera tio meningar existerar inte riktigt här utan vi fick snällt sitta ett par timmar och vänta på att chefen (Runa som är grundare av organisationen) skulle ha tid med oss och välja ut vilka fakta vi skulle ta med. Detta var proceduren för alla som skulle skriva något.
För det andra bad de oss följa med och gå igenom utställningen och ge kommentarer, vilket kändes som en mer relevant uppgift för oss. Här hade vi faktiskt några ganska vettiga saker att komma med. Som, för er insatta/insnöade, att förklara hur man istället för att rita pilar på golver för att visa hur folk ska gå bör placera utställningsobjekt och väggar så att folk automatiskt går åt rätt håll.
För det tredje bad de oss att göra om en stor del av informationsmaterialet i utställningen för kommande utställning i Luxemburg. Detta ska vara färdigt till den 19 april, vilket är väldigt snart med tanke på att vi från början fått typ fem andra uppgifter att göra medan vi är här!
För det fjärde ville de att vi ska sätta oss och göra någon typ av 3D-bilder/skisser på alla den 50 båtar som är utställda, även detta innan 19 april... Vi ska försöka förklara det faktum att en 3D-skiss tar två dagar att göra om man har rätt programvaror på datorn, vilket vi inte har, så får vil väl se vad de säger.
Jag var helt inställda på att saker inte är lika organiserade och effektiva som i Sverige, eller långt därifrån när jag åkte hit. Men kaoset idag överträffar ganksa mycket! Det sög mycket energi och när vi kom hem, efter ca 1,5 timmar i trafikkaos, var vi helt slut.
Vi är båda två mer eller mindre snuviga vilket också gjorde sitt till tröttheten. När man är snorig märker man också extra tydligt att man är tillbaka i satn iegn för när man snyter sig blir näsduken helt svart.
Efter denna urladdning är det dags att ta nya tag i morgon vilket nog kommer gå bra med siktet inställt på en veckas semester nästa vecka(!) Då ska vi åka iväg tillsammans med Shanti (läkaren från NY) och Sanjida (tolken) på upptäksfärd i detta galna land.
Nu är det dags att sova här, god natt!

Bangladeshisk trafik - rocks your world!

2010-03-20T17:09:00.004+01:00

Efter tio timmars bussresa är vi nu tillbaka i Dhaka. Det var en bussresa vi sen ska glömma av karaktären "berätta inte för mamma". Man skulle kunna jämföra det med att åka puckelpist och slalom samtidigt, där portarna (flaggorna) är levande varelser som rör på sig. De få trafikregler som faktiskt verkar finnas i det här landet, så som att köra på rätt sida av vägen(vänster) och inte göra omkörningar när det kommer mötande fordon, följer man sällan varesig man kör buss, bil eller cykel.

Nu är vi i alla fall tillbaka i stan hela och välbehållna. Känns trist att ha lämnat landsbygden bakom sig, men vi åker snart ut där igen. I morgon kommer en samling bilder från resan. (om internet vill)

Kontraster, ständigt närvarande!

2010-03-19T10:31:00.004+01:00

Sitter på övre däck på Emirates Friendship Hospital någonstans i Bramaputra. I skrivandes stund med ryggen mot väggen i skuggan på båtens tredje våning och tittar ut över en massa sand. Vid flodkanten betar några utmärglade kor och någonstans i bakgrunden hör jag några barn som leker. Den Bangladeshiska flaggan framför mig vajar stillsamt i den lätta brisen och en bit längre bort strå sex kvinnor i vattenbrynet och tvättar sina färgglada saris (tygstycken som viras runt kroppen). Det känns konstigt att föreställa sig att den sandiga udden framförmig, som idag är bevuxen av några tappert kämpande buskar och lite vass, inom någon månad kommer ligga helt under vatten. Nu är det torrperiod, men under regnperioden stiger vattnet i floden vanligen med sex fot. Jag vill stanna här ute! Allt känns så lugnt och stilla och man lever med naturen runt inpå skinnet.

Så blir det inte. Imorgon åker vi tillbaka till Dhaka för att samla ihop allt material fi tagit fram under vår resa. Det blir förmodligen väldigt bra att komma tillbaka dit också. För några dagar sedan, när jag var sjuk, längtade jag tillbaka, men nu har jag samlat ny energi och är redo för ödemarken. Eller egentligen finns det ju ingen ödemark här. Det är ganska intressant att sitta långt ifrån allt vad civilisation kallas mitt ute i en flod och det mesta du ser består av sand och vatten, men ändå inte vara ensam. Jag är i vad som i Sverige skulle kallas avlägsen ödemark eller extremt avlägsen ödemark och vart jag än tittar så ser jag minst tio personer.

Vår vistelse här ute på sjukhusbåt nummer två har varit hur bra som helst. Vi har, tills i morse bott här tillsammans med ett franskt läkarteam på fyra personer, våra vänner Shanti (läkarefrån NY) och hennes tolk. De franska läkarna har arbetat med något som kallas health camp under typ en vecka. Igår kväll var det någonslags avskedsfest för dem. Fruktansvärt kul (eller kankse komiskt)!!! Vid sextiden igår kväll knackade chefsläkaren på båten på hoss oss och hos Shanti och tolken (Sanjidha) och meddelade att vi missade det roliga om vi inte skyndade oss ner, så det gjorde vi. När vi kom ner möttes vi av två små datorhögtalare som skrålade gamla Britney Spears låtar och det var inte en kotte där, men vi satte oss så snällt och väntade. Efter ett tag komm det några bengaliska killar som jobbar på båten och satte sigg så långt bort i andra änden av rummet de kunde. köndes lite som en flashback från ett mellanstadiedisco. Slutligen anlände liyte mer folk och när fransmännen kom drog festen igång... eller det var några stycken som började dansa (mest utlänningarna). Efter någon timma var det dags för mat och hela partyt dog, men det var ett sött försök så länge det varade=)
Idag har vi roat oss med att mäta hela den här båten efetrsom något klant tydligen har slarvat bort alla gällande ritningar på en två år gammal båt (sjukt enligt oss, men de lokala människorna verkar inte så brydda över det). Detta har inneburit lite humösvägningar, men nu är vi nästan helt klara och det gick fortare än vi trodde.

Så till alla er som undrat om jag fortfarande lever och hur det gått med sjukdomen, så lever jag i allra högsta grad och sjukan är blott en snorig näsa.

Kram från en starkare vårsol!

Kulturkrock på hög nivå!

2010-03-15T15:12:00.002+01:00

hej på er!
Nu är vi tillbaka på fastlandet, eller vi bor i alla fall där för tillfället. Vi bor på organisationens guest house i Gaibandha tillsammans med en läkare från New York och hennes tolk. Vi kom hit i lördags eftermiddag och då gick vi på en liten upptäcksfärd här i staden. Staden är ungefär så stor som Värnamo skulle jag gissa, men bebyggelsen är bara skjul och vi har sett ETT hus som är högre än två våningar. Igår besökte vi en privat skola och två statliga sjukhus. Det var helt galet att se vilken enorm skillnad det var på privat och statligt! I skolan så allt ganska bra ut (med Bengaliska mått mätt) medan sjukhusen var hur sunkiga som helst. Vi fick gå in på en barnavdelning på det ena sjukhuset där det låg treåringar med lunginflammation sida vid sida med barns om hade diarre och på en smutsig filt på golvet satt en ung tjej (kanske 15) med en liten liten baby. Barnet var en av två tvillinga som överlevt förlossningen dagen innnan. Det var fött 10 veckor förtidigt och var pyttelitet. Hur utsatt som helst där på golvet! De ville även ha in oss i förlossningssalen där det låg fem kvinnor som höll på att föda, men vi kände inte riktigt att vi kunde klampa in där! Sedan blev vi hembjudna på mat till en familj, jag har egentligen ingen aning om hur vi hamnade där, men de villa att Shanti (läkaren) skulle titta på deras barnbarn som tydligen hade feber.
Idag har vi varit tillbaka ute på en ö i floden. Meningen var att vi skulle besöka en så kallad sattelitklinik (en klinik som flyttar runt från dag till dag) där och tydligen sulle det komma någon donator dit också. Vi blev lite besvikna, för det hela var mest ett spel för gallerierna. Just idag hade de satt upp en "fejk" klinik bara för att visa donatorerna. Vi gjorde ett snabbt besök i en skola där och även på ett center för yrkesutbildning där de lär ut vävning och färgning. Det var riktigt roligt att se! Vi passade på att köpa varsin sjal där också.

De senaste dagarna har varit intensiva och vi har stött på diverse olika kulturkrockar. Att man inte kan språket gör också det hela mycket värre. Om folk står och skäller på varandra är det väldigt svårt att klara ut vilken nivå det ligger på när man inte förstår vad de säger eller kroppsspråket. Det verkar som det låter värrwe än vad det egentligen är, men det känns lite knepigt när tolken skäller ut han som servar oss här för maten (ibland å våra vägnar) och för att hans te inte är bra osv. Men vi andra håller inte riktigt med om det hela...

Jaja, vi hoppas på att morgondagen blir lite bättre. Han som är ansvarig här på lokalkontoret har sagt att han ska fixa så att jag och Helena får komma till en skola och kan ägna dagen åt att fota, vilket är det vi kom hit för. Ska försöka ladda upp vätskeförrådet också tills dess. Jag känner att det börjar ta slut, det blir inte bättre av att jag lyckats bli förkyld också.

Hoppas att allt är bra hemma i Sverige och att melodifestivalvinnaren är någon vi kan stå för... Jag har ju inte ens hört låten än!

Sand, vatten och hjältar!

2010-03-12T08:14:00.003+01:00

Sitter just nu på en av organisationens sjukhusbåtar någonstans mitt ute i ödemarken. Allt jag ser är sand och vatten, någon kilometer bort kna vi skymta lite grönska och en av tre byar som finns i på den ön vi ligger vid. Middagssolen steker utanför fönstret och motorn som ger mig el till datorn knackar taktfast under mig. Bakom mig har jag väntrummet fullt av barn och mammor som förmodligen inte har en aning om vad internet är och här sitter jag med vår laptop och ett mobilt modem. Det är ganska facinerande att jag kan sitta här och skriva så att ni kan läsa där hemma!
Vi lämnade Dhaka i förgår och gjorde en 7 timmar lång bilresa till Gaibandha (som betyder fastbunden ko) och därifrån åkte vi ungefär en timma med båt. Båtresan var helt otrolig trots att det var beckmörkt, eller knaske tack vare det... Tänk dig att sitta i en liten träbåt på en av världens största floder där vattnet kommer någonstans uppifrån Himalayas höjder. Långt ifrån allt vad civilsation heter och över huvudet välver sig den mest fantastiska stjärnhimmel du kna ens föreställa dig. Eftersom det inte finns nästan något ljus alls i närheten kan man se många många fler stjärnor här än hemma. (Lisa, jag förstår vad du menade med himlen över Afrika nu!) Lägger man även till tidsperspektivet här så blir tanken ännu mera hisnande. Där hemma i Sverige var kolckan ungefär två en vanlig onsdag eftermiddag och de flesta av er var på jobbet eller i skolan, men här satt vi i en helt annan verklighet. Man känner sig ganska liten på jorden!
Miljön här ute är omöjlig att beskriva. Trots foton går det inte att fatta utan att ha varit på plats.
Som sagt så bor vi några dagar på sjukhusbåten här. Båten åker runt melan olika öar här i floden och ger gratis vård, tandvård och medicin till människorna här som inte har någon möjlighet att ta sig till någon annan plats. Männen som jobbar på båten är här 45 dagar och sedan får de åka hem till sina familjer 15 dagar. Solen steker och myggorna surrar men de arbetar på ändå. Varje dag tar de hand om 50-100 patienter med olika besvär. De bor och lever på båten. Jag skulle verkligen vilja kalla dem hjältar!
Vi ägnar oss mest åt att gå runt på båten och ta foton på människorna och de olika rummen för att sedan kunna bygga en modell av sjukhuset.
I morgon ska vi åka tillbaka in till Gaibandha och bo där några dagar. Därifrån kommer vi få fälja med ut till någon skola och en satellit klinik. Vi ska även försöka stämma träff med någon myndighetsperson eller någon annan organisation för att kunna se Friendships arbeta här uppe med ett annat perspektiv. Därifrån åker vi sedan ännu längre norr ut till den andra sjukhusbåten. Vi ska mäta och fota även den för att göra modell av den. Det verka just nu som om vi kommer vara tillbaka i Dhaka runt den 20:e.
Igår kväll fick vi fälja med upp till en av de närliggande byarna här och titta hur det såg ut. De bodde jättefint! Med kameran i högsta hugg vandrade vi runt byn och hälsade på människorna. Alla var nyfikna på oss två utbölingar, men mest intresserade var nog barnen. När vi hade gått en bit hade vi en klunga av ca 25 barn efter oss de frågade saker och ville helst av allt bli fotade. En ganska rolig syn. Helena som hade kamera med sig ställde sig för att ta foto på en liten grupp barn och då stod alla de andra barnen bakom henne för att få se hur hon gjorde. Efter varje bild var man även tvungen att visa hur det blev. Den största frustrationen just nu är dock språkbarriären. Jag kan ställa vissa enkla frågor, men jag har inte en aning om vad de svarar... som tur är så kan några av barnen lite engelska!
Ja, det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men då skulle nog ingen orka läsa det... så det här får väl vara bra för idag. Ska alldeles starx gå ner under däck och äta lunch (undra vad det kan bli för mat...?) men nu vet ni i alla fall att vi lever och mår bra!

Förresten, Patrik: Jag har hört detta och känner att detär skönt att inte vara i Göteborg just nu;)

Stekhet vandring och fantastiska affärer!

2010-03-05T17:43:00.005+01:00

Idag är vår första lediga dag här i Bengalen (Fantomens hemland, för er som inte vet) och eftersom vi knappt varit utanför kontoret och vårt hus sedan vi kom hit var det definitivt en dag för att kolla in närområdet. Vi gav oss ut på en promenad i solskenet (det var sjukt varmt!). Utmed vägen såg vi en väldig balndning av lyx och smuts. Vi bor i diplomatområdet i stan, dvs den del där det bor många utlänningar och där de flesta ambassader ligger. Å ena sidan finns det lyxhus som med grindar, taggtråd och beväpnade vakter och å andra sidan sitter det missbildade barn i dammet och tigger. Man vandrar inte på gatorna oberörd!

Vi gick genom vårt område och över Gulshan lake in i grannområdet. Vid sjökanten hittade vi ett gäng kor.

Helenas utlovade kor. Vi hittade dem mitt i stan.

Vi gick till något som kallas circle II som ska vara lite utav ett centrum här omkring och det var en intensiv plats vill jag lova! Trafikkaos, fruktstånd, elektronikaffärer och massor med människor. Vi hittade några bra mataffärer där det hade sådana bra saker som havregryn så vi kan göra gröt till frukost. Vi hittade även en underbar Fair trade affär där de färgade tyger och sålde kläder och väskor som var handgjorda. Dit kommer vi gå tillbaka fler gånger vill jag lova! Efter en paus i parken bredvid sjön tog vi oss hem, trötta och törstiga.

Väl hemma började vi ladda för kvällens äventyr. Vår Bengalilärare från Härnösand hade bett sina släktingar ta med oss på en shoppingrunda för att han vill ge oss en present. Det är tydligen en fin tradition här, att man ger sina landsgäster presenter. De tog med oss till ännu en härlig affär som vi kommer besöka igen. Där fick vi välja och vraka bland olika bengaliska kläder (bl a salwar kameez). Det fanns massor av fina saker att titta på! Jag köpte en salwar kameez, en tunika och en handväska.

Chinu, jag och Tanzim i affären

Jag i min nya salwar kameez

Sedan stannade vi på KFC (som Mc Donalds fast med kyckling och bättre service) där vi åt friterad kyckling och drack te (något ovanlig kombination för oss) tillsammans sedan åkte vi baby-taxi (som en mopedbil med en liten bur som man sitter i) hem och rasade i sängen efter en tröttsam men rolig dag!

Var ska jag börja?

2010-03-04T13:29:00.006+01:00

Hej igen!

Nu har det ju gått några dagar sedan jag uppdaterade er... Vi är ju två om datorn här och med en seg uppkoppling så tar allt lite tid.

Det är snart en vecka sedan jag lämnade Sverige och det känns som om man börjar komma in i någon lunk här borta. Vi har jobbat en hel arbetsvecka på kontoret och nu börjar vår första helg. Alla människor är otroligt vänliga och hjälpsamma här, vi blir ompysslade hela tiden.

Vår arbetsuppgift på organisationen börjar klarna en del och den här veckan har vi mest ägnat åt att läsa på om deras verksamhet, om landet i helhet och om de speciella geografiska förhållanden som råder där de arbetar. Jag ska försöka redogöra för detta lite senare, men det får vänta tills jag har sett det med egna ögon... Vi ska åka dit någon gång i mitten på nästa vecka. Vår närmaste uppgift går ut på att göra en kort presentation av verksamheten. Den ska rulla som ett bildspel på en STOR uteställning som tar plats på nationalmuseum i slutet av mars. Annars kommer vi att arbeta med fotografier till hemsidan och bygga några modeller på bl a deras båtar.

Maten är STARK! men man börjar vänja sig nu. Till skillnad från Helena (min kompanjon) så har jag klarat mig fantastiskt bra... än så länge i alla fall:)På lunchen äter alla mat tillsammans. Den består av ris, ris och ris med grönsaksröror och ägg, fisk eller kyckling. Personalen här menar att vi kommer vänja oss och aldrig kunna äta något annat än ris när vi kommer hem, men jag är ganska tveksam till det... Frukost och middag/kvällsmat lagar vi själva, vilket är en spännande upplevelse. Vi har kommit fram till att man i vissa affärer kan få tag på havregryn vilket vi är mtcket tacksamma över. Kvällsmaten är också en utmaning, inte bara att köpa ingredienser (fortfarande NYBÖRJARE på språket) utan även att laga i mörker. Det brukar bli strömavbrott lagaom tills vi kommer på att vi ska laga mat. Ikväll har vi kokat grönsakssoppa, som blev helt ok trots att vi inte hade så många kryddor att tillgå. Igår blev det vanliga hederliga pannkakor, och tänk vad gott det var!

Här steks det pannkakor i vårt lilla kök

Det här är utsikten från vårt matsalsfönster

Igår fick vi följa med vår handledare (hon är förmodligen inte mer än max två år äldre än oss, om ens det) till en byggarbetsplats. Hennes familj hjälper till med att bygga en ny moské en bit ifrån där vi bor och hon brukar åka dit och ta foton på arbetet med jämna mellanrum. Hon bad oss följa med och ta lite "architectual photos" eftersom vi ser byggnaden med andra ögon än vad hon gör. Det går ju inte precis sticka under stol med att en byggarbetsplats här funkar ganska annorlunda mot i Sverige och det där med räcken och skyddsstaket finns inte riktigt. Igår höll de på att gjuta ett bjälklag (golv). Det var ungefär 200 arbetare där och de blandade betongen på maken och bar upp den på huvudet.

Några av arbetarna ville gärna vara med på bild

Betongen bars som sagt upp på huvudet

Solen går ner väldigt fort här,

men det blir väldigt fina färger på himlen.

Nu är det helg här och vi ska ladda för en upptäksfärd i morgon. Vi ska ta oss ut i området där vi bor och se vad vi kan hitta för roliga saker. Vi har fått många tips om parker, affärer, restauranger och annat. På eftermiddagen ska vi träffa några släktingar till vår bengalilärare som vi hade i Härnösand. Ser fram emot en spännande helg!

Landad!

2010-02-28T16:47:00.003+01:00

Äntligen är man framme efter en lång flygresa! Efter att länge ha skjutit resan framför sig känns det lite konstigt att faktiskt vara på plats i ett helt GALET Dhaka nu. Vi har blivit mycket väl omhändertagna på plats av alla vänliga människor. Det känns som om de kommande fyra månaderna kommer bära med sig stor förvirring, många missförstånd, mycket kunskap och glädje.

Vi bor i organisationens guest house, två hus från kontoret, i ett rum med ganska bra standard ur bengaliska mått mätt. På svenska skulle man väl kunna säga att det är som ett sunkigt studentrum i Göteborg. Än så länge har vi inte hittat några konstiga djur eller otrevliga växande saker inomhus. Vi delar ett rum och sedan finns det en gemensam matsal (där alla anställda äter lunch tillsammans varje dag), någon form av litet kontor och så bor det tydligen en snubbe i ett litet rum på andra sidan köket. Utanför fönstret går en av de större motorvägarna i den här staden där tillknycklade bussar kryssar fram mellan ricksaws(cykeltaxis), bilar och människor som riskerar sina liv genom att springa över vägen. Ljudnivån inomhus skulle nog kunna liknas vid att ligga PÅ vägen och sova. Som extra krydda ligger det dessutom en moské på andra sidan gatan...

Idag har vi gjort vår första dag på kontoret, där vi ska jobba den närmsta tiden. Från utsidan ser byggnaden inte så piffig ut, men inuti är det som vilket västerländskt kontorslandskap som helst. Även här är alla väldigt trevliga och hjälpsamma så jag tror att vi kommer trivas mycket bra och det känns som vi kommer få inspirerande och lärorika uppgifter!

Efter arbetsdagen (som är mellan 9 och 17) följde en man med oss till en marknad och en affär för att handla lite mat. Marknaden var även den ganska kaosartad i våra svenska ögon men med lite övning ska vi nog lyckas handla lite där på egen hand. Där fanns det mesta man skulle kunna tänka sig vilja ha och fisken var så färsk att den fortfarande sprattlade...

Vi har även fått ett mobilt internet som kommer åka med oss runt i hela landet och bengaliska nummer. (mitt svenska nummer slutar fungera imorgon.)

Oj, nu stängde de av strömmen. det görs ungefär en timma åt gången vid tre tillfällen per dygn.

Tyvärr har det inte blivit så mycket fotat ännu, men ska försöka uppdatera med lite bilder här efter hand. Just nu vill jag bara skicka ett litet livstecken till alla som undrar om vi försvunnit någonstans över Afganistan, men så är alltså inte fallet.Vi lever och andas (mest avgaser dock)!

Varma hälsningar till er alla i snöstormen!

Snart...

2010-02-20T10:13:00.003+01:00

Då är fyra veckors kurs i Härnösand över och det är dags att börja ladda på allvar. Efter en lååång tågresa till Göteborg i oväder och en snöig tripp till Småland är jag tillbaka i Göteborg. Nu ska det packas och fixas på allvar. På fredag gäller det! Då flyger jag till Dhaka för att stanna där i fyra månader. Känns lite konstigt att åka iväg och lämna vardagen hemma i Sverige, men det kommer bli en spännande och lärorik utmaning.

Härnösand

2010-02-10T23:02:00.000+01:00

Snö, sol, kyla och norrland är väl kanske inte det man tänker på först när man ska åka till Bangladesh, men det är precis vad som gäller just nu. Innan jag åker öster ut går jag en förberedelsekurs hos SIDA i Härnösand. Jag är just nu inne på tredje veckan av fyra och det känns som jag fått med mig mycket matnyttigt inför stundande utmaningar!

De två första veckorna innehöll väldigt övergripande information om allt från mänskliga rättigheter och styrdokument till demokrati och hållbar utveckling. Under de två sista veckorna pluggar vi Bengali och det är helt otroligt hur mycket man kan lära sig på några dagar!